Pekpinne åt världens regeringar

Pekpinne åt världens regeringar

Finanskrisen har visat prov på kortsiktigheten i vårt samhälle. Inte bara på kortsiktigheten bland börshajarna på Wall Street, utan även på kortsiktigheten hos världens regeringar.

En gemensam nämnare för de olika krisåtgärder världens regeringar har satt in under det senaste året stavas garantiprogram. Över hela i-världen har regeringar gått in och lovat statligt stöd till banker och andra finansföretag som anses särskilt viktiga. Logiken är enkel, kollapsar en storbank sätts det finansiella systemet i gungning, vilket leder till stramare tyglar på kreditmarknaden vilket föranleder en djupare kris. Staten måste hindra att detta sker, alltså garanterar man överlevnaden för storspelarna på finansmarknaden.

Fine, men vad händer incitamenten på finansmarknaden? I de flesta företag kommer aktieägarna att vilja maximera risken i verksamheten. Högre risk innebär högre förväntad avkastning. Eftersom aktieägarna aldrig kan sättas i skuld för företagets förluster så existerar bara uppsidan av risktagandet för dessa. Det som begränsar risktagandet i våra företag är långivarna. För långivarna innebär ett större risktagande en nersida. Går företaget i konkurs kan inte lånen betalas och långivarna förlorar pengar.

Att staten går in och garantera en banks överlevnad innebär att konkursrisken tas bort ur spelet. Bankens långivare har då inga incitament att begränsa risktagandet i verksamheten. Då kommer aktieägarna att driva upp risken i verksamheten till sitt maximum.

I ett långsiktigt perspektiv är det alltså förödande att staten går in och garanterar privata företags överlevnad. Det kommer att leda till ökade incitament för risktagande i vår ekonomi. Följden kommer att bli fler kriser.

Och vad händer med marknadsstrukturen om staten systematiskt räddar stora banker men låter de mindre betydande falla? Staten hjälper inte bara storbankernas aktieägare genom att ta bort deras direkta konkursrisk. Den hjälper även att till med att sortera ut storbankernas konkurrenter och eldar således på oligopolstrukturen som utvecklats på våra finansmarknader. Färre företag betyder större ineffektiviteter och djupare konsekvenser när någon av dem går på en smäll.

Skilj på privat och statligt. Tillåter vi privata aktörer måste vi också ge dem en något sånär fungerande marknad att verka på. Och en marknad måste innebära att vissa företag går bra medan andra går i konkurs. På så sätt sorteras dåliga företag ut. Det är det som är hela poängen. Tar vi bort markandsmekanismen finns det ingen vits med att tillåta privata aktörer från början.

Läs mer om reformer på finansmarknaden på Willem Buiters blogg.

Dela