Några ord om klyftor och dynamiska effekter

Några ord om klyftor och dynamiska effekter

I sitt sommartal lanserade Reinfeldt det femte steget i jobbskatteavdraget. I detta femte steg kommer personer som tjänar 38 000 kr i månaden (eller samhällsbärarna som Reinfeldt kallar dem) få en skattesänkning på 630 kr eller 1,9 procent av bruttoinkomsten medan personer som tjänar 22 600 kr (och som därmed inte bär upp samhället lika mycket) får nöja sig med 196 kr eller 0,9 procent. De personer med lägst inkomst i samhället så som arbetslösa, sjukskrivna, socialbidragstagare och studenter får ingenting då de inte jobbar och därmed inte bär upp samhället alls.


I en efterföljande intervju i Aftonbladet menar Reinfeldt att förslaget gör Sverige mer rättvist och att ”Världens minsta inkomstklyftor ska bli mindre”, När reportern frågar hur stora skattesänkningar för höginkomsttagarna ska leda till mindre klyftor svarar Reinfeldt att ”Det har visat sig att både den kortsiktiga och dynamiska effekten av jobbskatteavdragen är att de minskar inkomstskillnader.”

Detta citat är värt lite extra eftertanke. Reinfeldt menar alltså att moderaternas förslag, både på kort sikt och på längre sikt genom förändrat beteende kommer leda till att inkomstskillnaderna minskar. Är detta sant?

Att påstå att de direkta effekterna av förslaget skulle vara att inkomstklyftorna minskar är rent ut sagt absurt. Antingen så kan Reinfeldt inte läsa en tabell eller så blåljuger han. Om man beslutar att ge dem som tjänar bäst skattesänkningar på 1,9 procent, de som har medelinkomster 0,9 procent och de som tjänar minst 0 (noll) procent kommer de kortsiktiga effekterna av reformen vara garanterat vara att inkomstklyftorna ökar.

Vidare kan man fråga sig om skattesänkningarna har dynamiska effekter som leder till att klyftorna minskar? Detta skulle kunna vara fallet om fler människor, som en långsiktig konsekvens av förslaget, kommer i arbete och därmed får en högre inkomst. Man kan tänka att om man sänker skatterna på arbete så kommer fler att bli benägna att söka jobb.

Om det är denna effekt som Moderaterna är ute efter lär de bli besvikna. Deras förslag är nämligen inte utformat för att fånga upp denna potentiella effekt. De inkomstgrupper som får högst procentuella skattesänkningar enligt deras förslag är personer med en inkomst på 38 000 kr i månaden och som därmed tillhör de som tjänar absolut bäst i samhället. Är det så att Moderaterna tror att människorna som inte jobbar idag lätt skulle kunna få jobb där de tjänar 38 000 kr men tycker att man får ut för liten del av sin lön efter skatt och istället väljer att gå på A-kassa eller ställa sig utanför systemet? Om så är fallet är det kanske en rimlig reform att genomföra. Jag tror dock inte att en lön på 38 000 kr i månaden ger för lite efter skatt är den främsta anledningen till att folk är arbetslösa. Jag tror snarare att det är bristande humankapital, bristande efterfrågan på arbete och strukturellt utanförskap som är problemet.

Men kanske är det så att jag inte har ett tillräckligt långsiktigt perspektiv och inte är tillräckligt dynamisk i mitt tänkande. Det kanske är så att om personerna som nu är arbetslösa ser att människor med hög inkomst får skattesänkningar kommer de besluta sig för att omskola sig till affärsjurister och managementkonsulter eller andra samhällsbärande funktioner och därmed, efter ett tag, kommer i arbete. Detta resonemang, om än aningen långsökt, skulle kunna hålla på ett teoretiskt plan. Problemet är ju bara det att Alliansen skurit ner så mycket på komvux och högskola att personer inte längre kan omskola sig på detta sätt.

Att dessa dynamiska effekter existerar är inte självklart. Om de skulle existera är det ytterst osannolikt att den minskning av inkomstklyftorna som de för med sig skulle vara större än den ökning av inkomstklyftorna som skulle komma dels av skattesänknigarna i sig och dels av de nedskärningar i välfärden och socialförsäkringssystemen som krävs för att finansiera dem.

Det ska också sägas att det här inte heller är första gången som moderaterna pratar om dynamiska effekter av skattesänkningar. Under mitten av 90-talet pratade man om dynamiska effekter i from av självfinansierade skattesänkningar. Nu menar de att dessa skattesänkningar också ska minska klyftorna. I länder där man inte har helt knasigt utformade skattesystem är båda dessa effekter lika mycket hokus pokus. Dynamiska effekter är helt enkelt ett ord som moderaterna använder när de vill göra något som Svenska folket inte vill (som att urholka de offentliga finanserna för att ge till de rika eller öka klyftorna i samhället) för att få det att låta som att deras ambition är den motsatta mot vad den faktiskt är.

Om man vill se vad för effekter regeringens föreslagna politik har för effekter på klyftorna kan vi helt enkelt titta på utfallet av de senaste fyra årens politik. Under de sista månaderna har företrädare för de rödgröna vid flera tillfällen nämnt att skillnaden mellan män och kvinnor i disponibel inkomst har ökat med över tusen kronor i månanden.

Dessvärre säger dessa siffror inte hela sanningen. Detta dels eftersom de inte är justerade för inflation och inte uppdelade efter inkomst. Om man inflationsjusterar dem och delar upp dem efter inkomst så upptäcker man helt absurda siffror. Den rikaste tiondelen män har fått över 200 gånger så höga realinkomstökningar som den fattigaste tiondelen kvinnor. När man kan kalla det för minskade klyftor och komma undan med det har nyspråket nått nya, tidigare oanade, nivåer.
Dela