Krönikor från Tvärdrag

Krönikor från Tvärdrag

I det senaste numret av tvärdrag skrev jag några små krönikor. Dessa kom inte med i sin helhet och verkar heller inte ligga ute på nätet så jag lägger upp dem här.


Den 10/11 skrev Anna Johansson och Ardelan Shekarabi på DN Debatt om vikten av att anlägga ett långsiktigt perspektiv om vi ska vinna valet 2014.Tyvärr drunknade det intressanta inlägget i skyttegravskrig och palatskupper. Anna och Ardelan ställde ett antal frågor mot slutet av sin artikel, frågor som jag tror att de flesta av oss som är aktiva inom arbetarrörelsen funderat på den senaste tiden. I den här artikeln tar jag min utgångspunkt i deras inlägg och resonerar utifrån deras tre första frågor. Det här blir därför inte en artikel med en tydlig röd tråd utan snarare tre minikrönikor: en flummig liten krönika om kapitalets nya skepnad och den rädsla detta skapar, en teknisk liten krönika om skattesystemets utformning och en lite mer handfast krönika om hur vi kan komma åt strukturarbetslösheten ­– om vi bara vågar.

Varför växte klyftorna även när Socialdemokraterna hade makten och hur kan den utvecklingen vändas?

en flummig liten krönika om att vara rädd

Klyftor växer om man inte motarbetar dem. Om allt lämnas vind för våg kommer de som redan är rika att bli relativt rikare jämfört med dem som är fattiga, eftersom de rikare kommer att ha fler möjligheter än de fattigare. För att klyftorna istället ska minska krävs att man driver en mycket mer aktiv politik än vad Socialdemokraterna gjort under de senaste tjugo åren. Frågan är alltså inte varför klyftorna växte när vi hade makten utan varför vi lät det hända. Jag tror att det beror på att vi var rädda.

Vi är fortfarande rädda. Vi är rädda för att vi känner att vi har förlorat den kontroll vi förut upplevde att vi hade. Vi hade tämjt och samarbetade med kapitalet i vårt arbete för att skapa ett mer jämlikt och friare samhälle. Så är inte längre fallet. För många av oss verkar det som om kapitalet har slagit sig fritt från sina bojor och brutit alla de avtal som vårt samhällsbygge vilade på. Idag vet vi inte hur vi åter ska få det under kontroll.

Kapitalismen är nämligen inte vad den en gång varit.Kapitalisten med cylinderhatt och monokel har ersatts av ett enormt och identitetslöst kollektiv av sparare. Fabriken och maskinerna har bytts ut mot datamaskiner i höga torn i London och New Yorks finanskvarter. Om natten är kvarteren folktomma och ödsliga. Med hjälp av ekvationer och algoritmer som påminner om trollformler flyttar datamaskinerna i tornen runt pengar, som ingen vet om de egentligen finns.

Vi har blivit en del av systemet och är övertygade om att fruktansvärda saker skulle hända oss och dem som står oss nära om systemet av någon mystisk anledning skulle kollapsa. Nästintill oförklarliga finanskriser kan skapa arbetslöshet, driva upp räntor och urholka vårt sparkapital. Vi lever med känslan av att kapitalet när som helst kan ta våra jobb, våra hem och vår framtid ifrån oss. Och eftersom vi inte förstår hur dessa datamaskiner tänker (de är trots allt maskiner) börjar vi, likt aztekerna gjorde till sina krigsgudar, lite slumpartat offra saker för att blidka dem. Det kan ju vara så att det är det är den offentliga bilprovningen som gör dessa maskiner så arga. Eller kanske är det bristen på privata initiativ i vården, för mycket kreditregleringar eller att det är för få barn i varje klass? Vi vet inte. Men när Timbro eller Moderaterna pekar på saker och skriker häxa, då känns det säkrast att tända ett bål. Annars kanske vi får en förbannelse över oss.

När jag var liten var jag under en period rädd för spöken. Spöken var jättefarliga och kunde när som helst komma för att döda mig och min familj. Jag såg eller hörde ofta spöken, och låg blickstilla av rädsla. Man är rädd för det man inte förstår. För mig var det en gren som raspade mot fönstret eller hög med kläder på en stol. För befolkningen i trettonhundratalets Europa var det kvinnor som levde själva i utkanten av byn.I vissa fall, som i trettonhundratalets Europa, leder denna rädsla till att man bränner oskyldiga kvinnor på bål, medan den i andra fall, som när jag var barn, leder till att man blir paralyserad och handlingsförlamad. Samma effekter kan vi se av rädslan som uppstår när vi inte förstår kapitalet. Ungdomar bränner bilar i storstädernas förorter. På de socialdemokratiska partihögkvarteren runt om i Europa sitter partiledningar och ledande tjänstemän paralyserade.

Om vi ska kunna driva en progressiv politik som minskar klyftorna i samhället och om vi ska kunna använda kapitalets och marknadens krafter till att skapa jämlikhet och frihet måste vi förstå kapitalismen som den ser ut idag. Detta kommer att vara den europeiska socialdemokratins stora utmaning under 2010-talet och hur väl vi lyckas kommer att avgöra hur samhället ser ut om tio, tjugo, femtio och hundra år. Så kamrater, låt oss studera, diskutera och analysera; framtiden hänger på det.

Har skattesystemet verkligen utformats för att gynna full sysselsättning?

en teknisk liten krönika om substitutionseffekter

Det korta svaret är nej. Skattesystemet har utformats för att finansiera de offentliga åtagandena utan att skapa osunda och skadliga incitamentsstrukturer. Så bör det nog också att det ska vara. Det är så man på sikt bygger ett samhälle där full sysselsättning är möjlig. Vårt nuvarande skattesystem utformades dock i slutet på 1980-talet, då det framförallt var i den kapitaltunga basindustrin som man ville undvika att skapa snedvridande och negativa incitamentsstrukturer. Man skapade därför ett system där man i för stor utsträckning undvek att beskatta kapital och miljöfarlig varuproduktion och istället beskattade arbete förhållandevis hårt. Att det är något fel på detta system gestaltas tydligt av att små skattereformer som RUT får så mycket uppmärksamhet. RUT belyser nämligen ett problem som faktiskt finns i systemet, vilket är att tjänsters relativa pris gentemot varor är för högt. Systemet utformades innan vi egentligen hade sett massarbetslösheten och innan vi förstått omfattningen av klimathotet. Skenande arbetslöshet, klimatkrisen och peak oil borde ha lett till att vi omvärderade vilka negativa effekter vi vill minimera i vårt skattesystem.

Det behövs alltså en skattereform, en reform för jobb, jämlikhet och klimat. Även om skattekvoten på sikt bör höjas går det att genomföra en reform av detta slag utan att höja skatterna. Det handlar om att skifta skattebaserna. Det man bör göra är att i företagen minska skatterna på att anställa och istället höja vinstskatter och miljöskatter. På detta sätt gör vi det mer värt för företagen att anställa samtidigt som vi skiftar produktionskostnaden mellan varor och tjänster så att tjänster blir billigare att producera medan varor blir dyrare. Företagen behöver inte ”drabbas” av denna reform eftersom skattekvoten inte höjs. När det gäller privatpersoner handlar det om att sänka skatten för låginkomsttagare och höja skatten för höginkomsttagare. Framförallt bör skattehöjningen för höginkomsttagare komma från en progressiv fastighetsskatt som även tar hänsyn till kapitalintäkter.

En sådan skattereform skulle vara en reform för fler jobb, större jämlikhet och ett bättre klimat. Detta av följande anledningar.

En reform för fler jobb

1.Efterfrågan på arbetskraft kommer öka då relativpriserna på tjänster kommer minska i förhållande till varor vilket kommer skifta efterfrågan från mindre arbetskraftsintensiva varor till mer arbetskraftsintensiva tjänster.

2.Låginkomsttagare kommer få mer pengar över i plånboken på höginkomsttagarnas ”bekostnad” och då låginkomsttagare är mer konsumtionsbenägna än höginkomsttagare kommer den totala efterfrågan i ekonomin att öka vilket i sin tur leder till en ökad efterfrågan på arbetskraft.

3.Utbudet av arbetskraft kommer öka då man sänker skatterna för låginkomsttagarna vars arbetsutbud är relativ känsligt för ökningar och minskningar i inkomster medan man framförallt höjer skatten på höginkomsttagare vars arbetsutbud av flera olika skäl påverkas mycket mindre av förändringar i inkomst.

En reform för större jämlikhet

1.Reformen skapar jobb och jobb är en nyckel till jämlikhet

2.För att skatterna höjs på höginkomsttagare och förmögna medan den skänks för låginkomsttagare vilket leder till en jämlikare nettoinkomst.

En reform för bättre klimat

1.Låginkomsttagare konsumerar mer miljövänligt än höginkomsttagare och låginkomsttagarna kommer ha högre nettoinkomster medan höginkomsttagarna kommer ha lägre.

2.Relativpriserna mellan tjänster och varor kommer skifta till fördel för tjänsterna vilket kommer öka den miljövänliga tjänstekonsumtionen och minska den mindre miljövänliga varukonsumtionen.

Detta reformförslag är naturligtvis inte komplett, men det är en början. Skattepolitiken kan inte avgränsas från andra politikområden, som näringspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och skolpolitiken, utan måste vara en del i en politik för en hel samhällsmodell.Skattepolitiken är dock central i denna modell. Genom att föreslå en skattereform av detta slag kan vi lägga åt sidan alla de små, ofta ganska irrelevanta, skattefrågor som dominerat de senaste valrörelserna och istället få en chans att prata om de övergripande frågorna, arbete, jämlikhet och klimatet.

Hur ska vi komma till rätta med att allt fler vid varje lågkonjunktur ställs utanför arbetsmarknaden?

– en handfast liten krönika om att våga

Strukturarbetslösheten har flera förklaringar. Jag tror dock att den övergripande orsaken står att finna i demografiska förändringar. Det är nämligen demografin som avgör utbudet och efterfrågan i en ekonomi. Hur stor del av befolkningen är i arbetsför ålder och hur benägna är olika delar av befolkningen att spara respektive konsumera? Normalt är personer som mest konsumtionsbenägna mellan 25 och 40, den period då de etablerar sig på bostads- och arbetsmarknaden. Innan 25 är det fortfarande en stor andel som inte har en inkomst, som är utomlands, bor hemma, flyttar runt och så vidare. Efter 40 börjar människor spara mer, eftersom de har skaffat det mesta de behöver. Mest sparar man mellan 55 och 65. Till stor del styr detta mönster efterfrågan på varor och tjänster i en ekonomi och därmed också efterfrågan på arbetskraft. Utbudet av arbetskraft bestäms av antalet personer i arbetsför ålder. Om utbudet på arbetskraft är större än efterfrågan får vi arbetslöshet.

När en person har varit arbetslös eller på annat sätt stått utanför arbetsmarknaden en längre tid eroderas de kunskaper och egenskaper som gör att personen är efterfrågad på arbetsmarknaden. Då spelar det sedan ingen roll om

personen faktiskt bjuder ut sin arbetskraft eftersom den inte matchar någon efterfrågan. Efter perioder där demografiska förhållanden (och andra faktorer, som strukturomvandling eller finansiella kriser) har skapat arbetslöshet, som vi inte gör något åt, kommer vi därför att befinna oss i en situation där en del av den potentiella arbetskraften är eller betraktas som oanvändbar och därför inte hanteras på arbetsmarknaden.

Just nu finns ett överutbud av arbetskraft i Sverige. Så har det sett ut sedan 1990-talets början. Under efterkrigstiden har vi haft tre så kallade baby boomar, perioder då det föds ovanligt mycket barn: i slutet av 1940-talet, i slutet av 1960-talet och precis i skiftet mellan 1980- och 90-talet. I slutet på 1980-talet och början på 1990-talet började fyrtiotalisterna att spara, vilket ledde till att efterfrågan i ekonomin föll. Samtidigt började sextiotalisterna att bjuda ut sin arbetskraft, vilket ledde till ett stort utbudsöverskott. I kombination med dåliga regleringar på kreditmarknader, valutakriser och dåliga statsfinanser ledde dessa två händelseförlopp fram till krisen under 1990-talet, då arbetslösheten sköt i höjden. Även dagens kris har i viss mån grund i likande demografiska förändringar då 60-talisterna börjar spara samtidigt som de födda runt 90 kommer ut på arbetsmarknaden.

Att vi inte gjort mer för att hantera detta överutbud är på många sätt tragiskt. Det har varit ett slöseri med miljarder och åter miljarder arbetstimmar och det har inneburit mängder av personliga tragedier. Om fem till tio år kommer situationen dock att ha förändrats. Fyrtiotalisterna kommer att ha gått i pension, vilket kommer att minska utbudet på arbetskraft, medan de stora kullarna födda kring 1990 kommer att börja etablera sig, med ökad efterfrågan som följd. Våra misslyckanden kommer då, på riktigt, att börja bita oss i baken. Då kommer vi nämligen att sitta med arbeten som måste tillsättas samtidigt som vi harmänniskor vars arbetskraft är obrukbar. Ännu värre blir det om lite mer än tjugo år. Då kommer sextiotalisterna att gå i pension och fyrtiotalisternas vårdbehov vara som störst samtidigt som jämförelsevis mycket små generationer kommer att ha kommit ut på arbetsmarknaden. Om vi kan bevara välfärden eller inte handlar inte om huruvida vi har råd. Det handlar om huruvida det kommer att finnas folk som kan göra det.

Vad kan vi då göra åt det här problemet? Det rimliga är att storsatsa på dem som befinner sig utanför arbetsmarknaden: de långtidsarbetslösa, de sjukskrivna, de förtidspensionerade och personer med socialbidrag. Rent konkret kan man bland annat se följande förslag:

Införandet av policyn att vi inte ger upp på någon oavsett hur långt bort från arbetsmarknaden personen verkar vara. Parollen för satsningen kan vara något i stil med det som lanserades av Ylva Johanson på DN Debatt ”Att arbeta – en rättighet och en plikt”.

En radikal omorganisering av arbetsförmedlingen kombinerat med att ordentligt med resurser skjuts till. Alla som varit arbetslösa mer än en till två månader och alltså inte bara är friktionsarbetslösa ska ha en arbetsplats på arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlarna fungerar som chefer och mentorer och arbetar aktivt med att hjälpa människor i deras jobbsökande. Man har förmiddagsseminarier, fortbildningsdagar, utbyten mellan sektorer, möten mellan arbetsgivare och arbetstagare och trefika. Allt för att förbättra matchning och upprätthålla folks kompetens och moral.

För personer som varit arbetslösa en längre tid, säg uppemot ett år, måste ytterligare åtgärder sättas in. Riktiga och subventionerade utbildningsinsatser (gärna KY eller högskola) eller subventionerande anställningar (gärna som trappas av under flera år så att personen faktiskt hinner göra sig värdefull på en arbetsplats och lär sig sysslorna) bör då sättas in.

För sjuka och långtidsarbetslösa borde det också, i den mån det är möjligt, sättas in liknande instanser. Rehabilitering och en plats att vara där det finns rutiner och en känsla av att samhället tror på en.

Ett nytt nationellt system som fångar upp personer med socialbidrag och återigen får in dem i de verkliga socialförsäkringssystemen. Socialbidrag är inte värdigt dagens Sverige.

En ordentlig satsning på arbetsmiljö för att undvika onödiga sjukskrivningar. Det är mycket dyrare att försörja och rehabilitera en person än att se till att han eller hon inte blir sjuk på grund av skadliga arbetsförhållanden.

Dessa reformer kommer inte att lösa problemet med arbetslösheten idag – de närmaste åren kommer också det behövas andra efterfrågeinriktade åtgärder – men på fem till tio års sikt borde vi kunna nå full sysselsättning igen.

Dessa förslag handlar i slutändan inte bara om jobb. Det handlar om att hålla ihop samhället. Mer eller mindre alla vill ha ett jobb och mer eller mindre alla vill också att alla andra ska ha ett jobb. Människor vill bidra och är beredda att ta hand om varandra. Men om man själv bidrar vill man också att alla andra ska bidra. I grund och botten är människan nämligen en kollektiv varelse med behov av trygghet, närhet och kärlek.Det är med utgångspunkt i detta som Socialdemokraterna har vunnit val på sedan 1930-talet – och i viss mån på detta som Moderaterna har vunnit de senaste två valen. I förslagen ovan finns det dock en riktig lösning, något som jag upplever har saknats ända sen arbetslösheten blev ett problem i början av 1990-talet. Genom att formulera dessa satsningar och medföljande paroller kan vi tydliggöra att det inte handlar om en bidragslinje eller om att personer som tillfälligt, av olika skäl, måste nyttja socialförsäkringssystemen skulle ”snylta” på oss andra, utan om hur vi tillsammans kan skapa ett samhälle där vi alla bidrar och där vi alla gynnas. Ett samhälle där vi håller ihop.

Dela