Boultbeeförsäljningen – ett moment 22

Boultbeeförsäljningen – ett moment 22

I dagarna har bl a SvD rapporterat om den ekonomiska ställningen för köpcenterkoncernen Boultbee, som till stora delar består av tio center som förvärvats för drygt 10 miljarder kronor från Stockholms stad 2007. Det är många turer, där bolaget nu bland annat är anmält till ekobrottsmyndigheten på grund av att stora vinstuttag har gjorts trots negativt eget kapital i miljardklassen. Enligt Radio Stockholm och Market ligger bolaget just nu under tvångsförvaltning på grund av dess dåliga ekonomi.

Försäljningen genomfördes efter politiska beslut av den borgerliga majoriteten i Stockholms stad, med moderaterna som drivande. SvD har tidigare avslöjat att staden i processen inte kontrollerade Boultbees referenser och stadens revisorer har också uttalat kritik mot att Boultbees rykte inte kontrollerats tillräckligt. En rapport från Kreab om mycket negativ publicitet kring bolaget ignorerades helt. Trots att det var juridiskt möjligt skrevs inga krav på förvaltningen av fastigheterna in i försäljningsavtalet.

Det framstår vara bortom allt tvivel att Boultbee inte är en seriös fastighetsägare som syftar till att långsiktigt utveckla vidare sina fastigheter. Kärnfrågan i det hela rör dock köpeskillningen kamagra i relation till de tio köpplatsernas allmännyttiga natur.

Beslutet att försälja centren ibland annat Bredäng, Rinkeby, Skärholmen och Högdalen innebär nämligen ett dilemma ur Stockholms stads och stockholmarnas perspektiv. Å ena sidan bör staden och skattebetalarna få så bra betalt som möjligt vid försäljning av tillgångar. Å andra sidan finns också ett stort intresse av att hitta en ansvarsfull och långsiktig ägare som kan förvalta dessa på många platser allmännyttiga tillgångar på ett tillfredsställande vis.

Det blir en svårlöst ekonomisk paradox, eftersom det här finns tydliga motsättningar, eftersom köpeskillingen för ett fastighetsbolag i praktiken är det diskonterade värdet på framtida utdelningar. En försäljning likt den av Centrumkompaniet till Boultbee ger därför stor risk att resultera i något av följande ”marknadsmisslyckanden”:

1. Att sälja dyrt ger goda intäkter till staden, men ställer också stora intäktskrav på centren. Detta innebär minskade investeringar och minskade satsningar på underhåll men framförallt höjda hyror.

2. Att sälja billigt ger sämre intäkter till staden, men bättre förutsättningar att driva centren vidare ur ett allmännyttigt perspektiv; det vill säga med rimliga hyror och med goda marginaler för underhåll och framtida investeringar. Det kan i sin tur leda till bättre skatteintäkter till staden på längre sikt i och med högre tillväxt, men också att det blir en mer lönsam affär för köparen.

Boultbeeaffären innebar att Stockholms stad sålde sina center dyrt. Så dyrt att Boultbee inför bokslutet 2009 tvingades göra nedskrivningar på två miljarder kronor och som en konsekvens av detta också upprätta kontrollbalansräkningar i flera av dotterbolagen. Nu är framtiden för dessa center minst sagt osäker, med ett negativt eget kapital i den svenska koncernen efter utdelningar på 1,6 miljarder kronor.

Kommuner måste inte äga köpcenter. Men kommuner – och i synnerhet de politiker som fattar besluten – har ett ansvar för de affärer de genomför. Att sälja för kommunen viktiga tillgångar till oseriösa aktörer för priser som ofrånkomligen kommer leda till försämringar och hyreshöjningar, det är inte acceptabelt. Nu har det fått konsekvensen att det råder osäkerhet om framtiden för köpplatser med flera hundra butiker och därmed också tusentals arbetsplatser. Många stockholmares närservice är hotad. Allt medan den borgerliga majoriteten i Stockholm fortfarande tiger och gör intet.

Dela