Orimligt att inte samarbeta

Orimligt att inte samarbeta

Efter (S) valförlust i höstas pekades snabbt det rödgröna samarbetet ut som en huvudorsak, i bland annat en debattartikel i Dagens Nyheter. Göran Persson pekade i Agenda likaså ut samarbetet som en orsak till de dåliga siffrorna. När partiets kriskommission häromdagen presenterade sin rapport pekades återigen samarbetet ut som en av orsakerna till valförlusten, om än i något nedtonad form.

Naturligtvis fanns det nackdelar med det rödgröna samarbetet och den form som det skedde i. Men jag undrar om samarbetets kritiker på allvar menar att (S) under hela valrörelsen skulle ha bemött alla frågor om regeringsalternativet med talepunkten från 2006: ”jag söker stöd för en socialdemokratiskt ledd regering.” Det fungerade inte särskilt väl då och skulle sannolikt ha fungerat ännu sämre 2010.

Inom marknadsföring och motivationspsykologi delar man ofta in olika aspekter av ett beslut i två typer av faktorer, inspirerat av Hertzbergs forskning inom arbetspsykologi. Det finns dels hygienfaktorer, som kan betraktas som krav för att ett alternativ ska vara aktuellt. För att klara hygiennivån måste en särskild nivå överskridas, men att vara bättre än så på en hygienvariabel det ger ingen fördel om två alternativ jämförs. Det är osannolikt att någon köper en vas som läcker vatten, t ex.

Därutöver finns konkurrensfaktorer, som inte har någon definitiv lägsta kravnivå och där alternativ kan konkurrera om att vara bäst (givet att de får godkänt på hygienfaktorerna). En konkurrensfaktor skulle till exempel kunna vara hur snygg en vas är.

För (S) skull handlar detta om hygienfaktorn att ha den parlamentariska förmågan att styra landet. Det förefaller vara omöjligt att vinna ett val om (S) som parti inte har ett trovärdigt svar på hur man ska få majoritet för sin politik. Detta svar måste vara förankrat i den parlamentariska verklighet som finns i dag, snarare än hur den såg ut under 1900-talet. Att vägra ge väljarna besked om vilket regeringsalternativ som var att vänta vid en (S)-valvinst hade inte varit trovärdigt för den stora gruppen möjliga S-väljare – även om vissa av dem inte gillade Mp och andra inte V. Allra minst med en samkörd politisk motståndare.

Det fel som däremot begicks var att man strategiskt inom S och de andra rödgröna partierna inte korrekt analyserade vilken roll att ha ett trovärdigt regeringsalternativ har. Jag vill hävda att det så att säga inte är en tävling mellan blocken om att ha det mest trovärdiga regeringsalternativet, utan endast en fråga om att ha ett regeringsalternativ med acceptabel trovärdighet. Antingen går det att få ihop en majoritet för sin politik som är stabil, eller så går det inte – så att säga. Där hade man kanske kunnat klara sig med ett något mindre ambitiöst men lite mer fokuserat samarbete.

Vad som däremot inte ska förväxlas med hygienfaktorn att ha den parlamentariska förmågan att skapa ett hållbart regeringsalternativ är att kunna styra landet. Det vill jag hävda inte är en hygienfaktor, utan där sker snarare en konkurrens – den som väljarna tror bäst kan styra landet har en stor fördel, alldeles oavsett politik.

Problemet vad gäller förmågan att styra landet låg således kanske främst inte inom det rödgröna samarbetet, utan snarare i S förtroende i frågor som rörde ekonomi, tillväxt och allmän managementkompetens. Dessa frågor är naturligtvis i någon mån relaterade till regeringsalternativet, men ändå skilda från frågan om att klara av att nå en stabil parlamentarisk majoritet och ha en regering som kan hålla sams. Men att S inte klarade av att vinna förtroendet för förmågan att styra landet, det går inte att skylla på andra.

Dela