Några tankar om kostnader

Några tankar om kostnader

Jag tror att ett relevant sätt att tänka kring vissa problem, och hur man som ekonom ofta kan formulera en progressiv politik, är att prata om kostnader. Närmare bestämt frågan: var hamnar kostnaderna för våra aktiviteter – och hur förhåller sig detta till den eller de som drar nytta? Några av de största problem vi står inför idag går att uttrycka på detta vis.

Inom miljöområdet (inte för att det skulle vara ett område avskilt från andra) diskuteras olika typer av miljöskatter och kvoter för att kunna minska utsläpp och påverkan. Detta är i grunden just ett sätt att försöka baka in de ”totala” kostnaderna i varje aktivitet. När vi exempelvis förbränner fotogen i våra flygplan, kol för att se på Youtube eller sprider bekämpningsmedel för att köpa ett par jeans, betalar idag varken vi själva eller företagen för de kostnader som på sikt kommer av förstörda jordar, förorenade vattendrag eller en atmosfär fylld med växthusgaser.
Någon måste bära dessa kostnader för en konsumtion som egentligen angår en minoritet av jordens befolkning. Delvis sant är att miljökostnaderna delas av alla jordens invånare; mer sant är förmodligen att även dessa fördelas väldigt ojämnt. Vissa länder har tur att ligga på kallare breddgrader, snarare än på platser som redan är stekheta, några centimeter ovanför havsytan eller beroende av grundvatten.

Ett annat område där det går att tänka på kostnader är det globala finanssystemet.

En anledning som ibland nämns till varför bank- och finansanställda har sett så pass mycket högre löneökningar under de senaste två decennierna än andra med motsvarande utbildningsnivå (exempelvis läkare), är att varje persons bidrag till vinsten är mycket lättare att urskilja i företagets resultat. Om man antar att en persons lön ungefärligen bestäms av dennes marginalnytta för företaget (om personens bidrag till vinsten understiger lönen så finns det ingen anledning att anställa; överstiger bidraget den tillförda produktionen så bör den anställde kunna få högre lön någon annanstans), är detta betydligt lättare att beräkna för personer som i princip skapar vinst genom de affärer man gör. Det syns helt enkelt i kronor och ören, något som är svårare att beräkna på exempelvis då en höftledsoperation.

Då finansbranchen, på grund av de senaste 20 årens tillväxt i finansiella instrument (på vilket sätt detta har bidragit till förbättrad allokering av kapital och därmed tillväxt, i motsvarande grad, är oklart), de senaste decennierna vuxit sig större och visat mer och mer vinst har detta inneburit att branschens anställda kunnat åtnjuta en snabbare löneökning – eller kanske än mer i form av bonusökning, knuten till företagets resultat – än vad motsvarande tillväxt i någon annan bransch har gett. När det sedan visar sig att finansmarknaden inte har fungerat optimalt och att det uppstått enorma kostnader som följd, är det inget tvivel om att dessa kostnader i slutändan bärs av helt andra personer än de som fick störst del av intäkterna. Problemet här, liksom på miljöområdet, är att vinsterna skapas innan man behöver bära kostnaderna, och att det således lämnas ett utrymme för de som åtnjutit vinst att fly undan sitt ansvar.

Varför skulle det då kunna vara radikalt att prata om kostnader? För det första är det är självklart att kostnader, liksom vinster, påverkar hur vi agerar. Givet att de faktiska kostnaderna går att knyta till en aktör så skulle man förmodligen handla på ett annat sätt. Om det gick att approximera den faktiska miljökostnaden av den där flygresan jag tog och knyta den till mig skulle jag förmodligen ha åkt tåg istället; på samma vis gäller att om man kunde ha inkluderat hela kostnaden för den systemrisk som mångfaldigades genom finansmarknaden i företagens ekonomiska beslut, så skulle sannolikt andra beslut ha tagits. Men ingen av dessa två är särskilt radikala anmärkningar; att internalisera kostnader så att priset avspeglar det totala priset är snarare frågan om fungerande policy.

Kanske blir det snarare radikalt för att det understryker att vi alla delar på ett system, och att ju mer integrerade vi blir desto mer ökar också vårt ömsesidiga beroende. Avståndet mellan handling och konsekvens verkar därmed också bli kortare och tydligare. Vi delar alla på samma miljö, och den globala finansmarknaden är på samma vis ett specifikt system – för att hantera den reala och globala ekonomin bakom. Utan att behöva uttala sig varken för eller emot fortsatt exponentiell tillväxt, går det därmed ofta att istället på detta sätt ställa frågan: vem bär kostnaderna och vem tar hem vinsterna?

Dela