RIT och transaktionskostnaderna

RIT och transaktionskostnaderna

Idag skriver Centerpartiet och Almega på Brännpunkt om att de vill införa ett RIT-avdrag. RIT-avdraget skulle vara ett motsvarande RUT- eller ROT-avdrag fast med inriktning på IT-tjänster i hemmet. Jag är skeptisk mot RUT (iallafall i dess nuvarande utformning) av skäl som vi redan tagit upp i ett tidigare inlägg. Jag kan se att RUT kan vara en bra konjunkturpolitisk åtgärd men ser den inte som ett permanent inslag i ekonomin.

Hur ska man då se på RIT? Låt oss jämföra med RUT.

För det första så tror jag att själva tjänsten är mer värdefull än vad RUT-tjänsten är. Att folk får tillgång till fungerande IT i sina hem har sannolikt större positiva externa effekter än att samma personer har rena fönster.

Vidare så tror jag att RIT bättre skulle utnyttja de komparativa fördelar som olika människor har. För en professionell person som kan datorer går det väldigt fort att installera en skrivare eller ett modem. För en person som inte kan det kan det ta väldigt lång tid.

Den ovan beskrivna fördelen är dock också ett stort problem för bidraget. Eftersom en professionell person, i de flesta fall, kommer kunna åtgärda eventuella problem man har väldigt fort kommer transaktionskostnaderna för företagen som sysslar med det bli väldigt höga. Man kommer vara hos kund i en kvart, resa till nästa kund, vara där tio minuter och så vidare. För varje kund generar också samma administrativa börda för företaget oavsett hur kort besöket där är. På detta sätt skiljer sig det hela från RUT där en storstädning ändå tar ett par timmar. Detta innebär att tjänsten idag är väldigt dyr (jämför med när man låst ut sig och ringer en låssmed, de dyker upp efter en timme löser det hela på fem minuter men det kostar ändå 1500 kr). Om folk ska börja använda tjänsten behövs därför en väldigt kraftig subventionering (uppåt 90 % skulle jag gissa).

Man måste också överväga vad effekterna blir av att skapa massa nya bidrag. Generella och enkla skatteregler gör det lättare för både individ, företag och det offentliga att kalkylera och prognostisera. För många komplexa system där man själv som individ måste ansöka skapar också en ojämlik användning av tjänsterna då vissa, mer bemedlade grupper, kommer vara bättre på att utnyttja dessa system.

Jag är överlag skeptisk till att subventionera personliga tjänster där man inte kan skapa skalfördelar (exempel på en personlig tjänst där man har skapat skalfördelar är barnomsorgen). Om man ändå nu prompt vill göra det skulle jag föreslå att man lägger allt i samma system, ökar nivån på subventionen till 90 % och begränsar antalet timmar som varje hushåll/individ får utnyttja tjänsterna. På detta sätt får man ett någorlunda överskådligt system som inte snedvrider marknaden allt för mycket och som dessutom alla kan utnyttja.

Johan Sjölander har även skrivit om detta ur ett public choice-perspektiv här.
Dela