I veckan drog Pridefestivalen igång i Stockholm. Tiotusentals människor samlas för att manifestera mot intolerans och markera för rätten att leva ut den kärlek som man bär på, på det sätt man behagar. Det här är framförallt viktigt för det stora antal människor vars liv försvåras och ibland ödeläggs av de gamla normstrukturer som stympar ett stort antal människors jag genom att ifrågasätta och kritisera deras sexualitet och kärlek. Men vid sidan av detta finns också andra skäl till att fortsätta kampen mot heteronormativiteten.
Som ekonom i pridetider så känns det angeläget att påminna om de gamla observationer som gjorts, bland annat av forskaren Richard Florida, om korrelationen mellan ekonomisk tillväxt och andelen öppet homosexuella. Florida hävdar existensen av en ”kreativ klass” som spelar en central roll för innovation och framväxten av nya företag. Teorin om denna kreativa klass är på väldigt många sätt politiskt problematisk men Florida har likväl ett antal poänger som kan vara värda att fundera över.
Om man tittar på en Amerikansk karta och markerar de städer som har hög andel högteknologisk industri och jämför det med en karta där städer med en hög andel öppet homosexuella markerats så noterar man snabbt att kartorna är närmast identiska. Florida menar att samma personer som vågat bryta sexuella strukturer och hegemonier även är de som klarar att tänka nytt på andra områden och därför är mer innovativa. Enligt Florida utgör helt enkelt bögar, bohemer och rockstjärnor en kreativ klass. Den slutsats av Floridas teorier som fått starkast fäste är att en stads förmåga att attrahera den här klassen är avgörande för stadens förmåga att överleva och växa ekonomiskt.
Som de flesta läsare här på VHRPDH vet så är en korrelation inte detsamma som en kausalitet (något som dock inte alla verkar förstå). Det här har också ekonomen Edward Glaeser påpekat i sin kritik av Floridas teorier. Samma städer som har mycket bögar och mycket hi-tech-industri har också en högt utbildad befolkning. Hur vet vi att det inte är utbildning som är den bakomliggande faktorn och som både gör folk mer toleranta och resulterar i mer innovation?
Även om Glasers kritik är befogad och helt ekonometriskt korrekt så tror jag att den ceteris paribus-syn (allt annat lika-syn) som den bygger på är en aning fattig för att beskriva verkligheten. Kan man verkligen dra i bara en spak? Antagligen är det mer rimligt att tro att alla dessa faktorer samverkar och växelverkar i vad vi kan kalla för ett kollektivt medvetande eller rätt och slätt vår gemensamma kultur. Är det verkligen så enkelt att San Francisco har blivit både världens innovationscentrum (Silicon Valley) och världens böghuvudstad genom att ha en välutbildad befolkning?
Själv tror att ett öppet och tolerant samhälle leder till nytänkande och ett ökat sökande efter bildning på samma sätt som att bildning och nytänkande också gör människor öppna och toleranta. Tolerans är heller inte något endogent eller ett automatiskt resultat av bildning. Varje dag måste aktiva steg tas för att nå landvinningar för öppenhet och tolerans.
Det är därför inte orimligt att tro att veckans manifestation för kärlek i alla dess former inte bara är önskvärd för att skapa ett Sverige utan diskriminering och förtryck utan också för att skapa ett Sverige där vi finner nya lösningar på vår tids stora utmaningar.
Nya kommentarer