I den europeiska skuldkrisens år 2011 så ser sänkt restaurangmoms ut att bli regeringens huvudmetod för att mota krisens svallvågor i grind.
Förslaget, som beräknas kosta 5,4 miljarder, var dumt när Socialdemokraterna under påtryckningar från Miljöpartiet framförde det inför valet 2010 och det är precis lika dumt nu.
Många är de som påtalat de begränsade sysselsättningseffekterna av reformen (1, 2) – det talas om 3-4000 jobb till en nota om 1.5 miljoner styck, men troligtvis är även detta ett överdrivet positivt scenario. Man kan urskilja två huvudsakliga faktorer som förklarar den begränsade effekten. För det första kommer en sänkning av restaurangmomsen inte leda till lägre priser på kort sikt. Det stora flertalet av restaurangägarna kommer med största sannolikhet att höja sina priser (med 11.11 %) så att priset efter moms blir opåverkat. Utan sänkta priser till kund, inga nya restaurangbesök och därmed inga ytterligare arbetstillfällen. För det andra så tar det lång tid innan lägre priser har ett genomslag i ett förändrat beteende hos konsumenterna. Det finns fler saker än priset som styr folks konsumtionsval, såsom vanor, tillgång och tid. Därför kommer bara en del av en eventuell prissänkning manifesteras i fler restaurangbesök.
Men vad som inte framhävts tillräckligt är den fördelningspolitiska effekten av reformen. På lång, lång sikt så är det troligt att momssänkningen får genomslag i restaurangpriserna och det gör att folk får mer över när krognotan är betald. Men vilka är det egentligen som får mer över i plånboken?
Enligt statistik från SCB så skiljer sig nämligen beloppen som hushållen lägger på restaurangbesök rätt kraftigt åt. Datan varierar lite mellan åren därför används nedan ett genomsnitt av konsumtionen av ”utemåltider” 2008 och 2009 – hämtat från HUT – Hushållens Utgifter.
Nästan en fjärdedel (23%) av skattesänkningen skulle alltså gå till den rikaste tiondelen vilket är drygt fem gånger mer än vad som skulle nå den fattigaste tiondelen. Sammanlagt går 29% (eller 1,5 miljarder) till de hushåll på den lägre halvan av inkomststegen medan 71% (eller 3.8 miljarder) tillfaller hushållen på den övre halvan.
Det troliga är alltså att sänkt restaurangmoms på kort sikt har ringa positiva effekter på ekonomin och på lång sikt är ren klasspolitik. Hur det än blir kan man vara säker på att restaurangägarna, en av Sveriges mest kriminella företagargrupper (Stockholms länsstyrelse bedömer t.ex. att 30 % av branschens omsättning är svart och kallar fusket i restaurangbranschen för ”Systemhotande för det svenska samhället”), skrattar hela vägen till banken.



Pingback: Högerns dröm om omnipotens (vad Freud skulle ha sagt) | Storstad
Pingback: Sänkt restaurangmoms – regeringens djärva krislösning | Lars Pålsson Syll – docendo discimus
Pingback: Mer om sänkt restaurangmoms | Vi Har Räknat På Det Här | viharraknatpadethar.se
Pingback: Att spärra eller inte spärra… | Vi Har Räknat På Det Här | viharraknatpadethar.se
Pingback: Resturangmoms och Källkritik « Cederlöf
Pingback: Ordna jobben först så snackar vi rörlighet sen | Det räcker inte med en blogg