Jag tittade på delar av Folkpartiets landsmöte idag där man beslutade att arbeta för att sänka marginalskatterna till 40 procent. Flera argument mot förslaget fördes fram, bland annat pekade man på att det skulle innebära att progressiviteten i skattesystemet nästintill elimineras. En av talarna menade att progressiva skatter är en del av en socialliberal politik och att det är rimligt att ett vårdbiträde inte betalar lika mycket i skatt per hundralapp som en höginkomsttagare med en lön som är många gånger högre än den lön vårdbiträdet har.
Den argumentation som fördes av några av förespråkarna för sänkta skatter upplevde jag dock som missvisande. Carl B Hamilton och senare i en intervju även Jan Björklund hävdade att man inte skulle behöva skära ner på välfärden eftersom reformutrymmet kommer att öka för varje år och därmed kan vi sänka skatterna utan att minska våra utgifter.
Reformutrymmet är ett begrepp som används mycket i dagens politik, inte minst så här i budgetpropositionstider. Dessvärre finns det få som på ett tydligt sätt förklarar vad reformutrymmet är och hur det uppkommer.
Reformutrymmet är det finansiella sparande som överstiger överskottsmålet (en procent av BNP över en konjunkturcykel). Det finansiella sparandet är statens inkomster minus utgifter. Inkomstsidan består framförallt av skatter och de följer i hög grad BNP. På utgiftssidan finns en del utgifter som följer lönerna eller är indexerade till priserna i samhället men flera utgifter följer varken löner eller priser och faller därmed realt när priserna stiger. Barnbidraget och taket i A-kassan är exempel på områden där det reala värdet faller varje år om inte politiska åtgärder vidtas. Om inga beslut fattas om att höja dessa utgifter så kommer alltså reformutrymmet att växa på deras bekostnad. Välfärden försämras.
Som exempel kan nämnas att om barnbidraget ökat med BNP i årets budget så hade reformutrymmet minskat med ungefär 1 miljard kronor.
Det demografiska läget påverkar också reformutrymmet. Får vi fler pensionärer och färre personer i arbetskraften så kommer reformutrymmet att minska eftersom skattebasen minskar och utgifterna med stor sannolikhet ökar. En sådan utveckling står vi inför inom bara några år när de sena 40-talisterna gått i pension.
Slutligen kan man fundera på om inte alla välfärdsutgifter årligen borde följa BNP. Genom att ha utgiftsposter fastställda i nominella termer sker välfärdsneddragningar utan att det uppmärksammas. Rimligare vore att låta riksdagen ta aktiva beslut varje gång man vill minska någon utgiftspost. På så sätt skulle det bli tydligt vilka avväganden vi gör med de reformer som genomförs.
