Eurokris och vintertid

Written by on 29 december, 2011 in Finans- & penningpolitik - 1 Comment

2011 har varit den stora Eurokrisens år. Här på VHRPDH har vi dock inte skrivit så mycket om det hela. Tre förklaringar till detta är att frågeställningarna är ofta så komplexa att de är svåra att popularisera utan att göra våld på sanningen samtidigt det varit så många svängar och räddningsförslag att det ibland varit svårt även för oss att ge en korrekt bild över det nuvarande läget och dessutom har det funnits gott om andra kommentatorer på vad som håller på att hända.

När vi nu ser tillbaka på 2011 är det dock omöjligt att lämna frågeställningarna helt oberörda när vi nu går in i 2012 och den framtid av fördjupad kris som där väntar.

Vad man måste förstå är att Euroområdet på många sätt fungerar som ett antal länder med fasta växelkurser mellan varandra och en stor del av den problematik vi idag ser kan förstås ur ljuset av den kritik som tidigare lyftes fram mot de fasta växelkurssystemen vi haft under 1900-talet.

Om Liran, D-marken och Francen hade funnits kvar med fasta växelkurser till varandra hade det på många sätt haft samma effekt som när man nu ersatte de nationella valutorna med en enda gemensam. Länder med fasta växelkurser kan inte ensidigt styra sin egen ränta (räntan måste sättas så att man attraherar/stöter bort kapitalflödena in och ut ur landet så att valutans värde håller sig kvar på den nivå man bestämt sig för) på samma sätt som att de enskilda Euroländerna idag inte ensidigt kan styra sina räntenivåer. I system med fasta växelkurser finns också ett stort problem ifall löne-/prisutvecklingen skiljer sig kraftigt mellan länderna. Om lönerna ökar mycket i relation till arbetskraftens produktivitet i ett land medan de är konstanta/minskar i ett annat så reflekterar lönerna inte arbetskraftens relativa produktivitet mellan länderna. Milton Friedman tog upp det som en mycket rimlig kritik av de fasta växelkurssystemen tidigare under efterkrigstiden då han jämförde flexibla växelkurser med vinter-/sommartid (nyligen refererat av Paul Krugman på hans blogg).

”Argumentet för flexibla valutakurser är, konstigt nog, närmast identiskt med argumentet för sommar-/vintertid. Är det inte absurt att vi ställer om klockan på sommaren när exakt samma resultat kan uppnås genom att varje individ förändrar sina vanor? Allt som krävs är att alla bestämmer sig för att komma till kontoret en timme tidigare, äta lunch en timme tidigare etc. Men uppenbarligen är det mycket lättare att ställa om klockan som styr alla, snarare än att låta varje individ ensidigt förändra sitt förhållningssätt till klockan. Situationen är exakt densamma på valutamarknaden. Det är långt mycket lättare att låta ett pris ändra sig, nämligen valutapriset, än att luta sig mot förändringar i den mångfald av priser som tillsammans utgör den interna prisstrukturen”

[egen översättning]

Milton Friedman – The Case for Flexible Exchange Rates (1953)

Om man har en obalans mellan två länder med konstanta växelkurser mot varandra måste minst det ena landet förhandla om alla sina avtal, d.v.s. varje telefonräkning, varje hyra, varje löneavtal för att nå den balans där de relativa priserna/lönenivåerna mellan länderna speglar arbetskraftens produktivitet. Detta är precis vad Lettland har gjort för att kunna behålla Latens fasta växelkurs mot Euron. Det är otroligt komplext, dyrt och smärtsamt vilket Letterna nog är de första att vittna om. Friedmans poäng var helt enkelt att det i så fall är lättare att ha flexibla valutakurser som själva kan anpassa sig.

Ett av många stora problem i Euroområdet som t.ex. Otmar Issing (tidigare chefsekonom på ECB) lyfter fram är att de tyska lönerna har utvecklats för långsamt i förhållande till den produktivitetsutveckling landet har sett medan de ökat snabbare i Sydeuropa. På så sätt har Tyskland på många sätt skyfflat över sin arbetslöshet på andra länder, främst i syd. I ett system med flexibla valutakurser hade valutakurserna hade anpassat sig till varandra och D-marken stärkts men i det fasta växelkursområdet som Eurozonen utgör är detta ett potentiellt jätteproblem.

Den stora skillnaden mellan Euroområdet och ett vanligt system med fasta växelkurser rör egentligen svårigheten att frigöra sig från den rådande nivån för valutakursen. När Sveriges fasta kronkurs föll krävdes bara ett beslut från riksbanken att låta växelkursen flyta genom att sluta försvara den. Beslutet fattades över natt och på många sätt märkte de flesta svenskar inte vad som hände. Att bryta dagens fasta växelkursen mellan Tyskland och t.ex. Grekland är däremot en praktisk mardröm. Hur går det i praktiken till att överge en valuta? Hur snabbt kan man i praktiken få upp en ny kontantbas? Hur skyddar man sig mot kapitalflykt i övergången? Med förväntningarna om en svag Drachmer kommer med största säkerhet alla greker flytta sina tillgångar ur landet och placera dem på utländska banker i Euro i väntan på valutabytet. Detta ser vi redan då grekiska investerare har blivit en ny stark grupp på Stockholmsbörsen där ca 13 % (!) av det utländska ägandet idag är grekiskt.

På lång sikt finns därför bara ett sätt att få Eurosamarbetet att fungera. Skattenivåer samt löne- och prisbildningar måste i större utsträckning koordineras på Europeisk nivå istället för nationell.

Lösningen är alltså lika dålig som den är politisk omöjlig. Det enda alternativ som kvarstår är att flera (kanske de flesta) länder måste överge Euron. Den stora frågan är egentligen bara hur det ska gå till rent praktiskt. Osäkerheten är stor.

En sak är i alla fall säkert. Och det är den stora tacksamhetsskuld jag känner till alla ni som med mycket små medel arbetade ideellt i Nej till EMU-kampanjen och alla ni som visade på mer insikt än jag själv genom att rösta nej.

Utan er hade vi vakat in 2012 med en ännu större klump i magen än vad jag redan har.

About the Author

Olof Hugo PTR Gerlach är civilekonom med inriktning nationalekonomi från Handelshögskolan i Stockholm. Peter har tidigare arbetat på McKinsey & co som konsult i ledningsfrågor för och arbetar sedan 2013 som ekonomiskpolitisk rådgivare vid socialdemokratiska riksdagsgruppen.

  • Brempi1

    Jonas Sjöstedt bad mig rösta nej till emu, så jag gjorde det.