Margin Call (SEK går på bio)

Margin Call (SEK går på bio)

I en klassisk scen, precis i inledningen till en av de grekiska tragedierna, låter man en budbärare återberätta delar av dramats bakgrund för en av huvudkaraktärerna. Därmed har man berättartekniskt löst problemet att informera publiken om vad den inte vet, utan att för den skull avbryta själva berättelsen. Det är också ett knep som är väldigt frekvent förekommande i Margin Call – en fiktionaliserad tragedi baserad på den senaste finanskrisen. Här låter man filmens två huvudkaraktärer, spelade av Kevin Spacey och Jeremy Irons, upprepade gånger be att få händelser återberättade ”utan siffror, på hederlig engelska”, och såpass enkelt att ”en golden retriever skulle förstå.” Detta verkar vara nödvändigt när man ska försöka göra action av såpass abstrakta saker som swaps, CDO:s och leverage – men att utbilda publiken i hedgefondslingo är bara en av många saker som filmen försöker sig på.

Vad är då detta för slags film? Handlingen är ett dygn på en bank som inte är olik varken Lehman eller Goldman, under ett dygn som inleder en finanskris inte heller alltför olik den senaste. Det är inte bara berättarteknikerna, eller det faktum att alla skådespelare utom en undanskuffad Demi Moore är män, som för tankarna till grekiska dramer. Utan också att detta är en finanskris på lägsta abstraktionsnivå: mikroskopet är inställt på största förstoring. Precis som i finanskrisdokumentären Inside Job blir därmed finanskrisen en angelägenhet för ganska få personer. Visst, det drabbar många (något man understryker med svepande scener över New Yorks skyline och repliker som ”dom har ingen aning om vad som kommer att hända”), men vad som egentligen hände går ändå att koka ned till en dialog mellan några snubbar på ett trading floor.

Och visst, det kanske är rimligt att göra på det viset om det blir bra TV av affären. I detta fall är det dock mer oklart om man har uppnått dylik verkshöjd, och det tror jag förklaras just av att man vill så mycket. Inte bara vara en ordbok för ovanstående jargong liksom ett tragiskt drama strax före undergången; utan man har också anspråk på att bli något slags ny Wall Street, genom att låta de stackars överkvalificerade skådespelarna bara yttra sig i klyschor som kanske låter bra att dra ur minnet för framtida bankanställda. Detta blir ungefär lika lyckat som ambitionen att skildra människan bakom bankern: visst skvallrar man om varandras bisarra löner, men man för också högtravande resonemang om finansektorns berättigande och sin egen position i samhället. Nej – för att fiktionalisera de senaste årens kris, om så bara ett dygn av den, krävs någonting bättre än detta.

Dela