Fri marknad löser inte problemen med oljeberoendet

Fri marknad löser inte problemen med oljeberoendet

Timbro har i dagarna släppt en rapport som kritiserar begreppet Peak Oil. Kritiken i rapporten är riktad å ena sidan mot begreppet Peak Oil som analysverktyg. Erik Lakomaa, författaren av rapporten, menar att Peak Oil antar en statisk värld, utan teknikutveckling och prismekanismer, och att begreppet därför är ointressant att använda för analys. Å andra sidan riktas kritiken mot innebörden av Peak Oil. Här hävdar Lakomaa att oljan förvisso i teorin är en ändlig resurs, men att den fria marknadens prismekanismer tillsammans med potentiell framtida teknikutveckling kommer att rädda oljan från att någonsin sina.

Jag ska ägna mig åt den andra delen av kritiken, alltså den som menar att vi inte behöver bekymra oss över vårt stora och fortsatt växande oljeberoende.

Lakomaa skriver att de höga oljepriserna under 2000-talets första decennium främst berodde på oförutsedd ökad efterfrågan istället för minskat utbud, som ett Peak Oil-scenario skulle ha implicerat. Den ökade efterfrågan kom enligt Lakomaa från växande nationer som Indien och Kina och var alltså svår att prognostisera korrekt, varför oljepriserna blev höga. Påståendet är inte helt orimligt, så låt oss anta att det stämmer. Att industrialisering och ökat välstånd i Kina och Indien orsakar kraftigt ökad efterfrågan på olja, illustrerar väl oljans fortsatt centrala roll i våra samhällen och betydelse för tillväxt och industrialisering. Med stor sannolikhet kommer nämnda nationer, tillsammans med många fler, att fortsätta växa och önska än högre välstånd även i framtiden. Även denna utveckling är svår att exakt förutspå, varför framtida efterfråga på olja är svår att beräkna. En inte helt okvalificerad gissning är därför att höga oljepriser inte är ett fenomen isolerat till föregående decennium.

Lakomaa menar, ändock, att samspelet mellan fri marknad, äganderätter, priser, utbud och efterfrågan kommer att hålla oljepriserna på en nivå sådan att oljan aldrig kommer sina. I korthet menar han att höga oljepriser gör det attraktivt att utveckla ny teknik för att utvinna olja vi idag inte kan utvinna, vilket ökar utbudet och därmed sänker oljepriset. Efterfrågan, å sin sida, minskas av ökade priser, vilket ger lägre användning av olja i form av exempelvis lägre industriproduktion och färre transporter. Slutsats: oljan kommer inte ta slut.

Men Lakomaa missar en viktig pusselbit. Oljeindustrin är idag kraftigt subventionerad. Mångmiljardbelopp används varje år till att göra det lönsamt att utvinna olja samtidigt som oljepriserna blir tillräckligt låga för att efterfrågan ska hållas hög. Alltså är oljan underprissatt idag, vilket innebär att vi idag konsumerar olja på ohållbara nivåer. Slutsats: oljan kommer ta slut.

Så, sluta subventionera oljeindustrin, låta marknadens osynliga hand göra sitt och vi kan leva lyckliga i alla våra dagar med aldrig sinande oljereserver? Tyvärr är det inte riktigt så enkelt.

Oljan kan sägas vara blodet som flyter i vårt samhälles vener idag. Tack vare tekniska framsteg har vi lärt oss att utvinna stora mängder energi ur oljan, varför den har blivit en central, för att inte säga essentiell, komponent i mer eller mindre all produktion som förekommer i världen. Olja översätts inte bara till bränsle för bilar. Den översätts även till själva bilarna, till vägarna som bilarna åker på, till kläderna som bilföraren har på sig och till maten som bilföraren, eller vilken människa som helst, såklart, äter. Ökar oljepriser, så ökar sannolikt många fler priser, på grund av all produktions oljeberoende. Lakomaa hävdar att människor kommer att ställa om sin livsstil till en mer hållbar sådan om oljepriserna stiger. Som exempel tar han att köpa mer bränslesnåla bilar och byta ut uppvärmningsanläggningen i villan. Det är sant att vissa människor har råd och möjlighet att byta livsstil och fortfarande leva rätt gott under höga oljepriser, även om, som sagt, bränslepriser är långt ifrån allt som påverkas. Problemet är att dessa människor är i minoritet i världen. För en familj som lägger 10 % av sin disponibla inkomst på mat så innebär höga oljepriser viss omställning och ett mindre bekvämt liv. För en familj som lägger 80 % av sin disponibla inkomst på mat så innebär det oförmåga att mätta familjens munnar och exempelvis att färre familjer har råd att låta sina barn gå i skolan.

Nu kan det kanske låta som att jag är för att fortsätta kraftigt subventionera oljeindustrin. Det är jag inte. Det är orimligt, och rent obegåvat, att bygga in oss själva i ett ännu starkare beroende av en energikälla som inte är förnybar och som konsumeras på ohållbara nivåer. Ekologi, energi och ekonomi är tre system som är intimt sammankopplade. Oljan är en av de punkter där alla dessa tre system på ett tydligt, men dessvärre inte hållbart, sätt möts. Världen har ett enormt behov av energi, till produktion och transporter med mera. Denna energi bör komma från en källa som är ekologiskt hållbar att exploatera på det sätt vi behöver. Om inte annat, så för att vårt energiberoende bygger ett ekonomiskt system som är skört i alla andra fall.

En omställning där vi gör oss av med vårt oljeberoende är alltså nödvändig. Men den kan inte och den bör inte ske över en natt; rimliga alternativ måste finnas innan en omställning som inte drabbar de som är mest utsatta för vårt sköra ekonomiska och ekologiska system är realistisk. En förslag som ligger nära till hands är således att steg för steg fasa ut subventioneringen av oljeindustrin och istället skapa ekonomiska incitament som banar väg för tekniska framsteg för förnybara energikällor.

Dela