Vad är gröna elcertifikat?

Vad är gröna elcertifikat?

Om man vill skapa en effektiv miljö- och klimatpolitik kan det vara användbart att kombinera politiska ingrepp med marknadsmekanismer. En sådan kombination som verkar intressant är systemet med elcertifikat – ett fenomen som jag tror är relativt okänt. Texten är enbart tänkt för att beskriva systemets teoretiska grunder.

Sverige införde ett system för gröna elcertifikat år 2003, på engelska Tradable Green Certificates (TGC). Elcertifikat påminner om utsläppsrätter, såtillvida att både själva varan och marknaden är politiskt konstruerade. Politiken bestämmer ramar, inriktning och takt, men marknadsmekanismer bestämmer detaljerna.

Elkonsumenter och/eller elleverantörer tvingas varje år lämna in en viss mängd elcertifikat, beroende på hur mycket el de konsumerar. Elproducenter som framställer el från nybyggda gröna energikällor får i sin tur elcertifikat gratis från staten. På detta sättet uppstår en marknad för elcertifikat. Om det produceras lite grön el kommer det ut få elcertifikat. Staten kan styra efterfrågan på certifikat. Om efterfrågan överstiger utbudet pressas priserna upp, och det blir mer lönsamt att investera i grön energi.

Ekonomisk teori kring miljöskadliga utsläpp

Figur 1 illustrerar hur staten i teorin kan minska miljöskadliga utsläpp på ett kostnadseffektivt sätt: två företag släpper ut koldioxid. Båda kan minska sina utsläpp – men till olika kostnader. Horisontella axeln (QA-QB) är hela den utsläppsmängd som staten vill ta bort. MC = kostnad för respektive företag att minska utsläppsmängden med ytterligare en enhet (marginalkostnad). MC-kurvorna stiger eftersom att det blir allt dyrare att minska utsläppen, desto mer de redan har minskat dem. I början är det enkelt och finns många olika metoder att tillgå. Men ju fler besparingar företagen genomfört, desto dyrare blir det att genomföra ytterligare besparingar.

Det ekonomiskt mest effektiva är att beskatta själva utsläppet. Om man istället beskattar den slutprodukt som utsläppet härrör ifrån riskerar man även att hämma andra aktiviteter i samhället än just utsläppen. Staten vill därför sätta en skatt (t) som företagen enbart betalar för varje kg koldioxid de släpper ut, och inget annat. Det är nu rationellt för företagen att minska sina utsläpp så länge kostnaden för utsläppsminskningen är lägre än skatten.

Figur 1              För olika företag kostar det olika mycket att minska utsläppen

Källa: Kopierad från Söderholm och Hammar (2005) Kostnadseffektiva styrmedel i den svenska klimat- och energipolitiken?

Företag A kan till en relativt låg kostnad minska sina utsläpp (åtminstone i början), varför dennes MC-kurva är relativt platt. För B är det svårare: kostnaden ökar snabbare och detta företags MC-kurva är därför brantare. För att minska utsläppen så kostnadseffektivt som möjligt bör därför staten sätta en skatt på själva utsläppet vid skattenivån t*, vilket medför minskning till punkten Q*.

Ur företagens synvinkel är det inte rationellt att minska sina utsläpp bortom Q*, eftersom att det därefter kostar mer för företagen att minska utsläppen än att betala skatten. Eftersom att det företag som kan minska sina utsläpp till lägst kostnad (A) står för den största utsläppsminskningen blir den totala kostnaden för hela marknaden så låg som möjligt.

Om staten höjer skatten till över t* blir det återigen lönsamt för företagen att minska sina utsläpp. Jämfört med figur 1 kommer då utsläppen att minska mer än vad som betraktas som önskvärt i figuren.

Problemet är att i verkligheten känner staten inte till MC-kurvorna för något företag och vet därför inte hur hög t bör vara. En annan metod är då att staten istället subventionerar mer miljövänlig produktion med skattemedel, ger bidrag till alla företag som är villiga att investera i till exempel vindkraft. Men även här finns informationsproblem. Staten vet inte exakt vilken investering eller vilket företag som är mest kostnadseffektiv och det är därför svårt att fördela bidragen.

Istället för fullständig koll

Man kan säga att det är denna typ av informationsproblem som elcertifikat delvis är tänkt att lösa. På elmarknaden kan problemet beskrivas som att energiproduktion från icke förnyelsebara källor är mer lönsam än förnyelsebar energi. Därför investeras det, enligt staten, för lite i förnyelsebar energi. Staten tvingar nu energikonsumenter att en gång per år lämna in ett visst antal TGC för annullering. Samtidigt delar staten ut elcertifikat varje månad: en för varje MWh energi som produceras från något av de godkända energislagen (vind, sol, våg, geotermisk, bio, torv och vatten).

Kvotpliktiga (energikonsumenter) kan få elcertifikat antingen genom att själva tillverka förnybar energi eller genom att köpa TGC av producenter av förnybar energi. Om en aktör innehar fler elcertifikat än nödvändigt vid annullering kan dessa sparas till framtiden. För att anläggningar redan tidigare kunde bära sig själva kommersiellt inte ska få subventioner får endast anläggningar tagna i bruk efter 1 maj 2003 rätt till tilldelning av elcertifikat och dessa har rätt till det i 15 år.

Figur 2 illustrerar den ekonomiska teorin bakom elcertifikat. Utan ingrepp i marknaden kommer förnyelsebar energi att produceras upp till den punkt där MC för denna = marknadspriset för el (PE), vilket ger kvantitet A. Men staten tycker att den förnyelsebara energiproduktionen borde vara högre, uppe vid Q. Q är given på kort sikt (därför vertikal) och har marginalkostnad = mc*. mc* är den punkt där böjda MC-kurvan möter vertikala Q, det vill säga marginalkostnaden för att bygga ut den gröna energiproduktionen (kostnaden för den sista MWh i kapacitetsutbyggnad). Elpriset (PE) bestäms av marknaden.

Eftersom marginalkostnaden för att bygga ut den sista kapaciteten i grön energi är högre än elpriset (mc* > PE) är det inte lönsamt för ett enskilt företag att bygga så mycket grön energiproduktion som är önskvärt. Istället krävs det extra intäkter för att detta ska ske och vi ska nå Q. I detta fall är tanken att de extra intäkterna ska komma från elcertifikaten.

Figur 2            

Certifikatpriset blir mellanskillnaden mellan [marknadspriset på el] och [marginalkostnaden för att bygga ut förnybar energiproduktion], upp till beslutad målkvantitet.

Källa: Avritad från Schaeffer m.fl. (1999) The Implications of Tradable Green Certificates for the
Deployment of Renewable Electricity

Priset på elcertifikat bestäms alltså av marknaden, men beror på vilket mål staten sätter för systemet . Om det byggs mindre förnyelsebar energi än staten önskar, delas det ut för få certifikat, vilket höjer priset på dessa. De företag som får certifikat för sin förnyelsebara energiproduktion får då in mer pengar och kan öka sina investeringar.

Alltså: högre elcertifikatpris gör det mer lönsamt att bygga ut den gröna energiproduktionen och vice versa. Ett enskilt företag som producerar förnybar energi kommer inte att investera i produktion bortom den politiska fastställda mängden grön energi som önskas (Q) eftersom där är marginalkostnaden för detta högre än elpriset + certifikatpriset (MC > (PE + certifikatpriset)). Enligt teorin bör därför tillgång och efterfrågan på lång sikt balansera elcertifikatpriset så att detta blir mellanskillnaden mellan PE och mc*. Om staten bestämmer att det ska investeras mer grön energi, och höjer Q, blir det återigen lönsamt.

Allt bygger på politisk vilja

Detta är alltså den relativt grundläggande teorin bakom gröna elcertifikat. På samma sätt som utsläppsrätter innebär inte ett elcertsystem mer gröna investeringar per automatik. Det bygger på att politiker vågar sätta målet högt och därigenom tvingar fram mer gröna investeringar. Elcertifikaten är enbart tänkta som ett verktyg för att få denna tvingande politik att genomföras så effektivt som möjligt.

Dela