Moderaterna och forskningen

Moderaterna och forskningen

Niklas Blomqvist (nationalekonomistuderande på Stockholms Universitet) har, med lite input av undertecknad, skrivit ett svar till moderaternas utspel om ekonomiskt forskning på Brännpunkt igår. Håll till godo!

Borg och Batra försöker i en debattartikel dribbla bort det faktum att Moderaterna under våren varit så smärtsamt generösa mot sig själva i sina tolkningar av forskning och statistik att medias faktakollar blinkat frenetiskt rött. I ett försök att vinna tillbaka lite trovärdighet tar de till väl utvalda delar av den ekonomiska forskningen för att berömma sig själva och försöka slå hål på Socialdemokraternas ekonomiska case. Problemet är att man skapar en missvisande bild av forskningsläget genom ett ohederligt klippande och klistrande ur de rapporter man använder.

Vi börjar från början och konstaterar att Borg och Batra menar att ”Jobbskatteavdraget är en av de mest genomlysta skattereformer som har genomförts i Sverige”. Detta är helt enkelt inte sant. Sant är att många forskare försökt ge sig på att utvärdera jobbskatteavdraget, men att det varit i det närmaste omöjligt eftersom det varit mycket svårt att hitta en kontrollgrupp att mäta effekterna mot. Det enda riktiga försök till empirisk utvärdering av jobbskatteavdragets effekter gjordes av IFAU och de lyckades inte hitta några belägg för att jobbskatteavdraget haft positiva sysselsättningseffekter.

Alla andra utvärderingar har baserats på mikrosimuleringar. Det vill säga att man med hjälp av ekonomisk teori har skapat modeller för hur många jobb jobbskatteavdraget borde skapa. Problemet med dessa skattningar är, som Riksrevisionen visade i sin rapport, att stora delar av befolkningen inte känner till jobbskatteavdraget eller dess funktionssätt. Ett ännu större problem är att det är just de grupper (med svag förankring på arbetsmarknaden) vilka jobbskatteavdraget framförallt riktar sig till som inte känner till jobbskatteavdraget. Det innebär att de sysselsättningseffekter man simulerat fram i olika ekonomiska modeller kan ha varit överdrivna.

Från detta ska man dock inte dra slutsatsen att jobbskatteavdraget inte har haft några positiva sysselsättningseffekter. Att avdraget, allt annat lika, inte skulle ha haft positiva sysselsättningseffekter verkar mycket osannolikt. Trots detta känns det mot bakgrunden ovan lite väl magstarkt att påstå att forskningen bevisat att jobbskatteavdraget är en lyckad reform ur ett sysselsättningsperspektiv.

Batra och Borg fortsätter med att påstå att ”Utvärderingar från bland annat Riksrevisionen, Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet bedömer jobbskatteavdragets sysselsättningseffekter som stora”. Jesper Hansson på Konjunkturinstitutet har (utöver att det är svårt att räkna på) förvisso sagt att jobbskatteavdraget långsiktigt kan ge uppemot 90 000 nya jobb. Och visst är 90 000 jobb mycket, men det är också de 70 miljarder om året som jobbskatteavdraget minskar statens intäkter med. Om det är sysselsättningseffekter man är ute efter verkar en prislapp på runt 800 000 kronor per jobb som ett ganska dyrt och ineffektivt sätt att få folk i arbete och när Batra och Borg skriver Jobbskatteavdragets effekter är därmed väl belagda och argument emot får mer betraktas som en vilja att höja skatten än att seriöst lyssna till ekonomisk forskning” undrar man om dessa två ekonomer glömt bort konceptet alternativkostnad från sin grundutbildning.

Längre ner i artikeln står det att läsa att ”Rut-avdraget är enligt Konjunkturinstitutet den mest kostnadseffektiva jobbreformen som dessutom varaktigt ökar sysselsättningen”. Vi är inte säkra på varifrån denna information kommer och det enda utvärderingen av Rut som vi hittar av konjunkturinstitutet är den utvärdering som dök upp i förra valrörelsen där det basunerades ut att ”Rut är gratis för staten”. Denna slutsats är dock dragen från en sju år gammal modellsimulering där formerna för avdraget inte var klargjorda ännu. I valrörelsen kommenterande KI själva studien på följande sätt:

”[Studien] skrevs 2005. Studien gjordes således innan reformen sjösattes 2007 och innan vi fått några resultat på hur sektorn utvecklats till följd av skattereduktionen. I studien skriver vi ”Beräkningarna är emellertid synnerligen osäkra och resultaten styrs helt av vilka antaganden som görs. De bör således ses som räkneexempel avseende möjliga effekter och inte som en uppskattning av de mest sannolika effekterna. […] I och med att studien skrevs 2005 har vi inte haft möjlighet att inkludera regler efter det datumet. Vi ser idag också hur marknaden är uppbyggd och utvecklas, en bild som vi inte hade 2005. Som KI vid flera tillfällen poängterat finns det därför goda skäl att utvärdera effekterna ordentligt innan man överväger att eventuellt slopa eller förändra det nuvarande regelverket.”

Ger detta intrycket av att regeringens politik vilar på en stabil grund av empiriskt trovärdiga resultat?

Debattartikeln avslutas sedan med att dra upp ungdomsarbetsgivaravgiften i ett försök att få (de redan tveksamt) positiva reformerna jobbskatteavdrag och RUT att smitta av sig på den, av en närmast enig ekonomkår, sågade arbetsgivaravgiften för unga. Borg och Batra skriver om ”riktade skattehöjningar med 16 miljarder mot ungas anställningsmöjligheter” från Socialdemokraternas sida. Vi pratar alltså om reformen som vid ett avskaffande enligt Borg och Moderaterna skulle leda till att 16 000 jobb försvann. Detta trots att Finansdepartementets egna beräkningar ger vid handen att ungdomsarbetsgivaravgiften på kort sikt högst kan leda till 4000 nya jobb och på lång sikt förmodligen inte leder till några nya jobb alls. Hur man får ett avskaffande av denna reform, där man självklart kommer använda intäkterna till annat, till att kosta 16 000 arbetstillfällen är inte helt enkelt att förstå. Kanske kan det förklaras med nominella rigiditeter där löner har svårt att justeras nedåt men även med denna förklaringsmodell skulle jobben komma tillbaka och det skulle bara bli ett tillfälligt tapp i sysselsättning, något som definitivt kan vara värt det för att spara 16 miljarder per år.

Det enda Borg och Batra åstadkommer i sin debattartikel, förutom att återigen bevisa hur löst och ledigt de använder sig av statistik och forskning, är att gnälla över att Socialdemokraterna använder sig av forskning för att visa på att delar av Moderaternas politik inte fungerar. Vi tycker att det är ganska tydligt vilka som egentligen silar myggor och sväljer kameler när det kommer till forskningen.

Igår skrev Mikael Damberg på Brännpunkt att ”Om en sak borde råda samsyn i den svenska politiken. Det är att alla är vinnare när politiken utgår från verkligheten och där det politiska samtalet inte reduceras till ett sifferkrig om statistik.” Det moderaterna håller på med nu är inget annat än att plocka russinen ur kakan och även om det säkert är bra för deras politiska kommunikation är det dåligt för Sveriges ekonomiska utveckling. En regering som vill bygga sin politik med forskningen som grund utformar reformer som går att utvärdera och lägger resurser på att utvärdera dem, inte på att trixa med siffror.

Dela