Vårt kollektivt jävla dåliga självförtroende

Vårt kollektivt jävla dåliga självförtroende

Jag läste den här artikeln om Kartellen på DN. En fantastiskt bra artikel, en text där journalisten gått på djupet och försökt förstå personerna han intervjuar. Hela artikeln var välskriven men det var två stycken i artikeln som berörde mig djupt. Det börjar med att Leo Carmona berättar om hur han egentligen kom från en trygg familj men hur han ändå slog in på den kriminella banan. Hur hans föräldrar var ovetandes om vad som pågick när han befann sig utanför deras dörrar i Jordbro. Sedan kommer första stycket:

“Flera gånger under de tre timmarna i besöksrummet försäkrar Carmona att han inte tycker synd om sig själv. Han ”gråter inte” över sitt straff heller. Fast skulle han kunna vrida tillbaka tiden hade han läst juridik, som sin morbror advokaten.
–Men jag tänkte inte så då. Nyliberalerna säger jämt att ”individen har alltid ansvar för sina handlingar”, men det kan man inte säga till ett barn. Det är därför barn inte är straffmyndiga. Jag var 12 år och hade bara förlorare omkring mig – hur skulle man ens kunna tänka på att vinna? ”

Jag hade bara förlorare omkring mig.

Under hela intervjun med Leo kan jag på ett djupt plan identifiera mig med honom. Vi har säkert väldigt många saker som skiljer oss åt men det känns det som om vi delat något i vår barndom. Det är intressant att leka med tanken att han istället bestämt sig för att ta en annan väg.Kanske hade han då varit en framgångsrik jurist idag. Men så blev det som sagt inte. Han sitter i ett fängelse på livstid i Finland.

Men vad är det egentligen jag känner igen mig i? Bortsett från att bägge har latinamerikanska rötter och att bägge gjort skit trots en trygg familjesituation (i mitt fall inte i närheten av vad Leo gjort) så är det inte det ytliga; det vi gjort eller inte gjort utan vad som fått oss att tänka som vi gör som jag ser likheter i. Jag menar att vi har delat samma kassa kollektiva självförtroende. I det ögonblick som jag läste klart detta stycke så mindes jag en text jag läste för några år sen skriven av Lena Andersson: “Klass sitter i själen”. Ett smakprov av det jag menar med kollektivt självförtroende:

“Den som intar en amerikansk hållning och anser att klassamhället i ett fritt och demokratiskt samhälle där alla formellt har samma möjligheter avspeglar en korrekt uppdelning efter intellektuell potential och begåvning, förbiser att klass sitter i psyket, invävt med tusen starka trådar. En medelmåttig begåvning från de övre skikten krånglar sig in på och ut ur juristlinjen trots klen fallenhet för yrket. Det tar lite längre tid men det går. Hon klarar sig sedan bra i livet, lever gott, har ett givande umgängesliv. För en medelmåttig begåvning från de lägre skikten vore det en främmande tanke att söka juristlinjen. Hon har aldrig träffat någon som är jurist och känner ingen som gått på universitet. Universitetet är en skrämmande plats som är till för andra. Hon uppmuntras inte att söka utan avråds tvärtom med den uttalade eller outtalat självklara motiveringen att det är för svårt. Dessa oåtkomliga mentala trådar påverkar en människa under hela hennes liv, och gör att nästan inga klassutjämnande politiska åtgärder kan vara för stora, så länge de inte inkräktar alltför mycket på friheten.”

Även om Leo kände en jurist på samma sätt som jag säkert träffade på någon ekonom när jag var liten så tror jag ändå avståndet till att faktiskt tro att man skulle plugga vidare var väldigt stort. Jag minns själv när jag precis börjat få helt ok betyg i grundskolan och berättade för mamma att jag funderade på att söka till högskolan efter gymnasiet. Mamma tvekade, tittade ömt på mig och sa: “Men är du säker, du har ju en framtid hos din farbror som billackerare? Det verkar svårt det där med att plugga på universitet, tror du verkligen att du klarar det?” Jag hade inte ens hunnit berätta för henne vad jag ville plugga, det hade kunnat vara en kurs i Harry-potter kunskap eller vad som helst. Men högre studier för en sån som mig, från den miljön jag kommer ifrån är väldigt främmande. När jag såg mig om i min närhet som 13-åring såg jag arbetslösa, folk som gick på socialbidrag, städare, diskare, undersköterskor, billackerare och som högst en hantverkare.

Under den här perioden hängde jag mycket i Vårby Gård på helgerna där pappa bor och umgicks med min storebrors vänner. Samtidigt bodde jag med min mamma i Örnsberg. Med mina vänner från Örnsberg gjorde vi saker som att: åka ut på folks landställen i Norrtälje, bada, fiska och annat oskyldigt. I Vårby Gård gjorde man också trevliga saker men det varvades även med att hänga i centrum, dra runt, sno saker, slagsmål, misshandla folk och röka hasch – allt för att fördriva den tid som ibland var så otroligt tråkig. Kontrasten mellan arbetarklassen och medelklassen, förorten och svensson-området kunde inte bli tydligare. Det får mig att tänka på det andra stycket som berörde mig:

“–Kriminalitet var det normala. Hade mina föräldrar förstått det så hade de aldrig släppt ut mig ur lägenheten, men de visste inte hur utsatt vårt område var. Det är samma misär i Jordbro som i favelorna i Sydamerika – samma våld, samma narcissism, alla försöker dämpa sina problem med droger, det är bara lite högre standard på husen. Känslorna alla går runt och bär på är desamma, man är utanför, konkluderar han och berättar sedan hur han som pojke satt framför tv-spelet hemma hos sin bästa kompisen samtidigt som dennes mor, ”en tjackhora”, tog emot kunder i sovrummet.
–Min mamma skulle ha dött om hon vetat det.”

Att känna sig utanför i dagens svenska klassamhälle har fått ytterligare en dimension och det är etnicitet. Underklassen heter inte längre Svenne, Bosse eller Kicki utan Juan, Abdi eller Fatima. En vän sa över en kaffe att hon inte vet några som är mer jobbiga än invandrarungarna i Jordbro. Invandrarungarna, sådana som jag? Tänkte jag. Men jag förstår henne, jag förstår varför hon ser ett problem, pekar på det och säger “invandrare…” eftersom mycket av klassproblematiken idag så lätt förväxlas med etnicitet. Man kan se att problemen finns ute i förorten, bland folk med annat ursprung än svenskt och det är lättare att bara titta på etniciteten och skylla på den. För det är svårare att förklara problemen med klass (som t.ex. mitt försök i den här texten på över tusen ord) än att se det mörka håret på dom som gör skit och dra slutsatsen att problemet sitter i hårfärgen. Den förklaringen kräver bara att man säger ett ord.

Det jag kom att tänka på när jag läste det andra stycket var en äldre lärare på mitt gymnasium, en mysig herre som pratade grov “söderslang”. Han berättade om hur han som odenplans-yngling på 50-talet aldrig skulle komma på tanken att gå på söder för där fick man stryk eller så kunde man till och med bli knivhuggen. Jag läste en bok om ämnet Ekensnack (också känt som “Söderslang”). Där stod det att på sin tid när den kom så sågs det som det största hotet mot det svenska språket. Att det var ungdomar från samhällets lägre skikt som talade det och därmed var farligt. Att dessa ungdomar från arbetarklassen var farliga och att de var ett stort samhällsproblem. Men dessa ungdomar stod emot bäst dom kunde. Dom gjorde det eftersom de inte kände sig som en del av det samhälle som såg ner på dem. Så dom skapade sin egen kultur och till och med sitt eget språk. Känner ni igen det här?

Förr skyllde man problemen på ekensnack och söderkisar, idag är det rinkebysvenska och förortsungar. Dom här människorna var och är från olika tidsepoker. De ser olika ut på ytan men dom var och är en produkt av exakt samma problem. Det är klart det finns ett personligt ansvar. Jag hade också kunnat bli kriminell om jag ville men jag valde en annan väg. Men det är inte så svart eller vitt. Om kriminalitet är motsatsen till en juristutbildning och mellan dessa två motpoler så finns: arbetslöshet, gymnasieutbildning, jobb, etc. så menar jag att man tenderar att dras mot det tidigare om man har en viss bakgrund och åt det senare om man har en annan.

Så varför är det så att när jag ser mig omkring på föreläsningsalen på Handelshögskolan så ser jag inga fler med samma bakgrund som mig och Leo, medan när han ser sig omkring i fängelset, ser han säkert att det kryllar av sådana som oss? Vad beror det här på? Är det en nedärvd gen, en kulturell betingelse som gör att folk hamnar snett eller handlar det kanske om klass? Kanske handlar det just om ett riktigt jävla dåligt kollektivt självförtroende.

Dela