Ger verkligen jobbskatteavdragen goda resultat i Sverige, Calmfors?

Ger verkligen jobbskatteavdragen goda resultat i Sverige, Calmfors?

Lars Calmfors skrev en kolumn i DN igår där han argumenterar mot införandet av ett femte jobbskatteavdrag. Jobbskatteavdragen är en dyr reform, som är självfinansierad i mycket låg utsträckning, varför den urholkar statsfinanserna snarare än bidrar till finansieringen av vår framtida välfärd. Ett femte jobbskatteavdrag bör därför inte införas. Så långt håller jag med Calmfors.

Calmfors skriver också i sin kolumn att allt pekar på att jobbskatteavdragen ger goda resultat i Sverige. Här vill jag dock mena att Calmfors inte presenterar tillräckligt övertygande belägg för ett sådant uttalande.

Jobbskatteavdragen är regeringens huvudsakliga strategi för att få fler i arbete. Och de är, som sagt, en oerhört kostsam reform, som totalt beräknas kosta 80-85 miljarder kronor (70 miljarder för de fyra första stegen, 10-15 miljarder för det femte). Det är därför viktigt att slutsatser om jobbskatteavdragen dras på mycket goda grunder, dessutom med hänsyn till eventuella effekter av en alternativ användning av dessa skattemedel. Men eftersom jobbskatteavdragen infördes samtidigt för alla överallt så är de svåra att utvärdera. Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin (2012) drar slutsatsen i Ekonomisk Debatt att jobbskatteavdragens sysselsättningseffekt inte går att bedöma på ett trovärdigt sätt, vilket är alarmerande.

Calmfors, å sin sida, bygger sitt uttalande först på studier som är gjorda främst i USA och Storbritannien. Där infördes jobbskatteavdrag enbart för vissa grupper. Jämförelser har sedan gjorts mellan utvecklingen av sysselsättningen för dessa grupper, med den för andra grupper, och effekterna har beräknats vara positiva.

Utan att ha själv läst dessa studier (Calmfors hänvisar inte till några specifika studier), vill jag uppmana till försiktiga slutsatser kring den svenska arbetsmarknaden utifrån dem, eftersom arbetsmarknadsinstitutionerna skiljer sig kraftigt åt mellan USA och Storbritannien å ena sidan, och Sverige å den andra. Enligt exempelvis Neumark och Wascher (2004) påverkar den institutionella miljön sysselsättningseffekten av en höjd lägstalön. Det är rimligt att tro att jobbskatteavdrag också ger olika utslag i så pass olika institutionella miljöer som detta handlar om.

Calmfors hänvisar även till en svensk studie av Lisa Laun (2012), som menar att jobbskatteavdragen och sänkta arbetsgivaravgifter har höjt sysselsättningen med 1,5 procentenheter för 65-åringar. Som Calmfors påpekar, genomfördes båda skattelättnaderna samtidigt, varför sysselsättningseffekterna som kan hänföras till enbart jobbskatteavdraget är svåra att beräkna. Det är dessutom oklart vilka generella slutsatser kring hela gruppen som berörs av jobbskatteavdrag som kan dras utifrån denna studie.

Det är möjligt att det finns andra, starkare belägg för slutsatsen att jobbskatteavdragen ger goda resultat i Sverige, och att Calmfors har tillgång till dessa. Men tills de presenteras anser jag att det är klokt och ansvarsfullt att dra försiktiga slutsatser om den mycket kostsamma reform som jobbskatteavdragen är.

(Det kan också noteras att ingressen, som antagligen är satt av DN och inte av Calmfors, och som lyder ”Allt pekar på att jobbskatteavdrag skapar fler jobb” (min kursivering), än mer saknar vetenskapliga belägg.)

Dela