Svenskt Näringslivs kritik mot Handels lägstalönerapport haltar

Svenskt Näringslivs kritik mot Handels lägstalönerapport haltar

Nyligen släppte Handelsanställdas förbund en rapport om lägstalöner skriven av undertecknad (originalversion, kortversion). Under rubriken ”Stora brister i Handels rapport om lägstalöner” kommenterar Björn Lindgren, nationalekonom på Svenskt Näringsliv, och Fabian Wallen, nationalekonom och vd för Wallen Economics, rapporten i en artikel från Svenskt Näringsliv. I detta inlägg bemöter jag deras kommentarer.

Selektiv hantering av tidigare empiri?

Lindgren säger att ”man har selektivt tagit bort de delar som inte passar den egna tesen och bortsett från fakta” och riktar därmed ganska allvarlig kritik mot mitt sätt att hantera tidigare empiri. Lindgren motiverar kritiken med att säga att den internationella forskningen överlag visar ”att höga lägstalöner har negativa effekter på sysselsättningen”. Han frågar sig om jag ”överhuvudtaget har läst Neumarks och Waschers rapport, som kommer fram till att en betydande majoritet av de studier som de har gått igenom visar på negativa sysselsättningseffekter”. Lindgren menar att ”det räcker att läsa sammanfattningen (i Neumark och Wascher (2006), reds. anm.) för att inse att Handels har misstolkat resultaten: ’The oft-stated assertion that recent research fails to support the traditional view that the minimum wage reduces employment of low-wage workers is clearly incorrect’”.

Lindgrens uttalanden och kritik konfunderar mig. Lite senare i artikeln säger han nämligen att min rapport ”visar att människor kommer att sägas upp med högre lägstalöner”.

Jag drar mycket riktigt den slutsats som detta senare citat från Lindgren beskriver, och som alltså ligger i linje med citatet från Neumark och Wascher (2006) som Lindgren använder för att illustrera min ”misstolkning”. Min slutsats är exempelvis formulerad som att ”även om det inte råder konsensus i frågan, tyder en del på att direkt berörda individer kan förlora sina jobb när lägstalönen höjs” (s. 3), och som att ”sammantaget, utifrån både internationell, nordisk och svensk forskning, verkar framförallt viss jobbseparation kunna uppmätas för de av lägstalönen direkt berörda individer, vid en höjning av lägstalönen” (s. 17).

Ytterligare en viktig slutsats jag drar utifrån Neumark och Wascher (2006), och också Skedinger (2011), är att det verkar som att lågproduktiv arbetskraft ersätts med mer högproduktiv dito vid en höjning av lägstalönen. Förutom att det antagligen är synonymt med en god utveckling för branschen, så är det en indikation på att en höjd lägstalöns totala effekt på antalet sysselsatta kanske inte är lika stor som den först kan verka.

Vad som också är viktigt att framhålla är att tidigare empiri ger ytterst lite kunskap om hur en höjning av lägstalönen påverkar sysselsättningsgrad och arbetslöshet, alltså relativa mått, och också de mått som oftast förekommer i den allmänna debatten kring lägstalöner. Istället mäter forskningen oftast enbart kortsiktiga effekter på antalet sysselsatta, alltså ett absolut mått.

Att Lindgren trots detta framför den kritik han gör kan han själv bäst förklara. Men jag tillåter mig att spekulera. Vad som talar för att Lindgren inte skulle ha läst min rapport tillräckligt väl är att han, givet hur han underbygger sin kritik, verkar ha missat att jag skriver att ”ungefär två tredjedelar av de 102 studier som Neumark och Wascher (2006) går igenom indikerar att höjd lägstalön ger negativ sysselsättningseffekt för lågproduktiva grupper eller grupper som direkt berörs av lägstalönen, medan resterande tredjedel påvisar positiv alternativt ingen effekt” (s. 15). Men Lindgren har trots allt har noterat att jag drar slutsatsen att en höjning av lägstalönen kan leda till att vissa personer med en lästalön blir av med jobbet, vilket kan tala emot att otillräcklig genomläsning av min rapport är förklaringen till hans kritik.

En annan möjlig förklaring kan istället vara att Lindgren har blandat ihop employment, alltså antalet sysselsatta, med employment rate, alltså andelen av befolkningen som är sysselsatt, eller sysselsättningsgraden. Men detta är som sagt spekulationer, och jag välkomnar att Lindgren bringar klarhet i frågan.

Kritik mot rapportens avgränsning

Wallen, å sin sida, är kritisk till att min rapport inte blickar framåt, vilket givetvis är relevant att göra och det stämmer att en sådan avgränsning har gjorts i rapporten. Wallen hänvisar i sin kritik till en rapport från IFAU som menar att av den tiondel som hade lägst löner år 2000 så var det fyra procent som fortfarande tjänade sämst år 2011. Det vore intressant att komplettera min rapport med en diskussion om under hur lång tid en person har en lägstalön, men med detta indikerar Wallen att han är av den åsikten att det är okej att en stor grupp människor lever i ekonomisk utsatthet under en tid (Hur länge kan han själv bäst redogöra för. Ett år? Två år? Åtta år?). Var femte anställd inom detaljhandeln har en lägstalön, och år 2007 var det enbart personer med en lägstalön som var ensamboende som inte räknades som relativt fattiga. Sammanboende och de med ett eller flera barn föll alltså under gränsen för relativ fattigdom. Personligen anser jag att alla ska kunna leva ett anständigt liv på sin lön. Jag menar att det är oacceptabelt och ohållbart att en person ska behöva ha flera jobb för att försörja sig, i synnerhet när det är barn med i bilden.

Vad Wallen inte heller nämner är att IFAU:s rapport också beräknar att över hälften av de som hade ”låg ekonomisk standard” år 2000, även hade det år 2010. Låg ekonomisk standard definieras här som 60 procent av medianinkomst i disponibel inkomst, vilket är definitionen på relativ fattigdom, dock utan differentiering på hushållstyper. Därtill beräknas 16 procent av samtliga låglönetagare år 2000 vara långvariga låglönetagare, där kvinnor och utlandsfödda löper systematiskt större risk än andra för att vara låglönetagare på sikt.

Angående ekonomisk utsatthet är Lindgren också kritisk till att min rapport enbart diskuterar ekonomisk utsatthet för de som arbetar, och inte för de som, som han själv kallar det, ”hamnar utanför”. Vad ”hamnar utanför” betyder är inte helt klart, men givet att jag kommer fram till att några personer med en lägstalön kan bli av med sitt jobb vid en höjning av densamma, så antar jag att det är dessa personer som Lindgren avser. Jag kan inte annat än dela Lindgrens oro för arbetslösas ekonomiska situation (där jag exempelvis anser att taket i a-kassan behöver höjas), men har på grund av begränsad tid enbart kort nämnt arbetslöshetsförsäkringen i rapporten. Jag ser gärna att framtida studier granskar en god arbetslöshetsförsäkrings roll i ett system där lägstalöner ska kunna höjas framgångsrikt.

Invändningar mot att höja lägstalönerna

De mest direkta invändningarna mot sakfrågan, istället för mot rapporten som sådan, kommer från Wallen. Han menar att en höjning av lägstalönerna ”tränger undan instegsjobben”. Denna invändning handlar alltså inte om jobbens kvantitet, utan om kvaliteten på jobben och deras innehåll. Medan vi aldrig har haft en så välutbildad befolkning som idag, och när mycket av arbetslösheten antagligen handlar om matchningsproblem och bristande efterfrågestimulans (som skapar nya jobb), snarare än om att de arbetslösa är inkapabla att jobba, så tolkar jag detta alltså som att Wallen anser att det vore gott att satsa på att en stor andel av de existerande jobben inom detaljhandeln (1 av 5 har som sagt en lägstalön) ska bli enklare till sitt innehåll, och därmed också på en sämre utveckling för branschen. Detta vill jag hävda inte är ansvarsfullt, varken näringspolitiskt, socialpolitiskt eller sysselsättningspolitiskt.

Wallen invänder också genom att säga att de som blir av med sitt jobb vid en höjning av lägstalönerna ”har svårt att komma in på arbetsmarknaden igen”. Det är dock oklart på vilka grunder detta antagande görs.

Utifrån tidigare empiri verkar det alltså som att vissa som ligger på en lägstalön kan bli av med sitt jobb vid en höjning av lägstalönen. Men vad som händer med dessa personer sen framkommer inte i forskningen. Tidigare studier ger som sagt mycket lite kunskap om huruvida dessa personer kommer in på arbetsmarknaden igen eller inte. Och när jag tittar på relationen lägstalön-arbetslöshet, respektive lägstalön-sysselsättningsgrad, med data för 27 länder, så träder inte sambanden ”ju högre lägstalön, desto högre arbetslöshet” respektive ”ju högre lägstalön, desto lägre sysselsättningsgrad” fram. (nedan: två av de fyra grafer kring denna relation som finns i rapporten – graferna bör ej tolkas kausalt)

Diagram 1. Sysselsättningsgrad (15-64 år) och minimilönebett (lägstalön/genomsnittlig lön för arbetare i service- och försäljningsyrken), år 2010

Källa: Eurostat, Handelsfacket (Da., Fi., Is., No., Sv.), egna beräkningar

Diagram 2. Ungdomsarbetslöshet (15-24 år) och minimilönebett (lägstalön/genomsnittlig lön för arbetare i service- och försäljningsyrken), år 2010

Källa: Eurostat, Handelsfacket (Da., Fi., Is., No., Sv.), OECD, egna beräkningar

Sammantaget menar alltså Svenskt Näringsliv att min rapport har ”stora brister”, men brister själva i bevisföringen på den tyngsta punkten, nämligen den om hur jag tolkar och hanterar tidigare empiri. Övrig kritik mot rapporten som sådan rör avgränsningsfrågor, där jag instämmer i att fler studier på temat lägstalöner, men ur lite nya perspektiv, vore välkomna. Vad gäller Wallens invändningar mot sakfrågan, att höja lägstalönerna, så är de å ena sidan underbyggda, å andra sidan byggda på en uppfattning om vad som vore en god väg framåt och ett gott samhälle, som jag helt enkelt inte delar. Det handlar, som så ofta förr, om vilket samhälle vi vill ha.

P.S. För mer på temat så har jag tidigare även skrivit här på VHRPDH om att OECD på skrala grunder föreslår att lägstalönerna i Sverige bör sänkas.

Dela