Svenskt näringsliv och välfärden en absolut historia

Svenskt näringsliv och välfärden en absolut historia

Kommer ni ihåg 2006? Alliansen hade vunnit regeringsmakten och satte igång att skära i a-kassan och sjukförsäkringen. Samtidigt infördes det första jobbskatteavdraget. Det här var kärnan i deras politik: gör det så smärtsamt som möjligt att vara arbetslös och belöna de som redan arbetar. På ett ännu mer cyniskt plan handlade det om att skattesänkningar kostar pengar och någon måste stå för notan. Det går inte att både ha kakan kvar och äta den samtidigt.

Eller? Svenskt näringsliv vill åtminstone påskina att det är möjligt. Enligt dem skulle skatteintäkterna och resurserna till välfärden ha ökat samtidigt med en sjunkande skattekvot. Resurserna till vård, skola och omsorg skulle alltså ha ökat medan alla arbetande människor fått mer i plånboken.

Allt maskeras väl av att siffrorna är inflationsjusterade och beräknade per brukare eller per capita. Marika Lindgren-Åsbrink visar det alldeles utmärkt här. Det kan därmed verka som att det skulle ligga något i vad de säger. Men Svenskt näringsliv vill varken räkna in transfereringar, som a-kassa och sjukförsäkring, i välfärden eller bry sig om att skilja mellan relativa och absoluta tal. Det bäddar för en diskussion med stora luckor.

Vi måste först veta att mycket är relativt när det gäller intäkter och utgifter i samhällsekonomin. När ekonomin växer kommer mer pengar rulla in i statskassan. Vi har mer pengar nu än igår. Samtidigt blir det fler personer i befolkningen. Fler ska dela på resurserna nu än igår. Absolut har vi större intäkter, men relativt sett är det inte lika säkert.

Faktorer som befolkningsökning, antalet personer i och utanför arbetskraften, befolkningens sammansättning och hur effektivt pengarna används kommer avgöra hur mycket pengar som rullar in och ut ur välfärden. Så här ser det ut enligt Statskontoret:

(Klicka på bilden så förstoras den)

Med skattesänkningarna måste välfärden klara sig på mindre andel resurser än tidigare. Till en början valde den borgerliga regeringen framför allt nedskärningar i transfereringarna till arbetslösa och sjuka. Samtidigt tyder inget på att resten av välfärden – vård, skola, omsorg – har ökat sin produktivitet på ett sätt så att den kan producera mer och bättre tjänster till samma kostnad.

Det kommer därmed bli nödvändigt att antingen höja skatterna igen eller skära ner på de offentliga tjänsterna om överskottsmålet ska hållas. Konjunkturinstitutet räknar med att totalt 74 miljarder behövs mellan 2014-2017 – enbart för att upprätthålla offentliga åtaganden.

En av förklaringarna är demografin som starkt pekar mot att behoven av välfärd snarare kommer öka än minska relativt inkomsterna. Med oförändrad arbetslöshet kommer det gå en och en halv person som inte förvärvsarbetar på varje arbetande år 2030. Med högre levnadsstandard ökar också kraven på kvalitet i välfärden, vilket är en fingervisning om att både ökad produktivitet och mer resurser kommer behövas i framtidens offentliga tjänster.

Källa: SCB (klicka på bilden så förstoras den)

Problemet för Svenskt näringsliv är att välfärd är något som de flesta människor i Sverige inte kan tänka sig att leva utan. Välfärdens finansiering är dock en diskussion som de inte verkar särskilt intresserade av att behandla på ett seriöst sätt. Särskilt inte med tanke på att artikeln kommer långt innan de presenterat den rapport som ligger till grund för den. I längden blir det ändå svårt att inte vara ärlig med att skattesänkningar är politiskt prioriterat från Svenskt näringslivs sida. Det blir intressant att få reda på fortsättningen den 23 januari när rapporten till slut släpps.

Dela