De sänkta arbetsgivaravgifterna för unga, del 4 – Vad gör vi istället?

De sänkta arbetsgivaravgifterna för unga, del 4 – Vad gör vi istället?

Vi har nu skrivit om forskningen och teorin bakom sänkningen av arbetsgivaravgiften för unga. Vi har kommit fram till att lönekostnaderna inte är en falskhals som stänger ute ungdomar från marknaden och att ungdomar har mycket differentierade marginalproduktiviteter. Med andra ord är det inte så konstigt att den generella sänkningen av lönekostnaderna har varit synnerligen ineffektiv, eftersom förutsättningarna sett så olika ut för olika grupper.

I detta inlägg ska vi titta på de lärdomar vi kan dra utifrån våra tidigare slutsatser  och hur regeringen skulle kunna agera för att förska minska arbetslösheten bland unga på ett effektivt sätt. Vi är medvetna om att alla förslag har sina begränsningar, och vi tror inte heller att vi har hittat en universallösning, men genom de analyser vi gjort tror vi kan hitta förslag som pekar i rätt riktning.

1. Grundläggande tankar

Efterfrågan på ungas arbetskraft är till de nuvarande lönekostnaderna uppenbarligen för låg för att råda bot på ungdomsarbetslösheten. Eftersom sänkningen av lönekostnaderna inte fått eftersträvad effekt verkar det vara läge att titta på efterfrågesidan (ekonomins efterfråga på ungas arbetskraft) istället för på utbudssidan (lönekostnaderna för att anställa unga). Hur kan vi, och i förlängningen staten, öka efterfrågan på ungdomars arbetskraft?

Detta är en komplicerad svår fråga: staten kan till exempel börja konsumera fler varor och tjänster som ungdomar producerar. Detta skulle dock kunna bli dyrt och omständligt att göra i alltför stor utsträckning. Något som inte alls vore orimligt vore att se detta som en dellösning,  man kan exempelvis öka efterfrågan på ungas arbetskraft inom exempelvis vården, skolan och andra delar av den offentliga sektorn.

Ett första steg vore att återställa sänkningen av arbetsgivaravgifterna för ungdomar. Denna sänkning hade 2009 en bruttokostnad om 17 miljarder kronor för i uteblivna skatteintäkter. Nu vet man inte exakt vilka effekter en återställning skulle ge, men onekligen skulle det finnas medel för att anställa fler inom vården, skolan och omsorgen.

2. Hur hanterar vi olika grupper

En brist hos de sänkningar av arbetsgivaravgifterna som gjorts är att de är generella. Kostnaderna för att anställa sänks inte bara för de arbetslösa, utan även för de som redan har jobb. Det är ineffektivt att sänka kostnaderna för de som redan har ett jobb eftersom deras bidrag till verksamheten (marginalproduktivitet) uppenbarligen redan räcker till för den lön de får i dag.

Men även om man bortser från de som redan har jobb behöver den generella sänkningen inte vara särskilt effektiv; om breda grupper unga saknar kompetens för att ta jobben som finns kommer en sänkning av arbetsgivaravgifterna inte alls att hjälpa dem att få jobb. Då krävs det mer riktade insatser.

Vi kan grovt dela in gruppen ungdomar i fyra grupper: en grupp (1) som i dag är sysselsatt, en grupp (2) som står nära arbetsmarknaden, en grupp (3) som behöver höja sin kompetens men är fullt kapabla till det samt en grupp (4) som har en låg produktivitet och svag förmåga att själva ta sig in på reguljära arbetsmarknaden.

Grupp 1: De sysselsatta

Den här gruppen var sysselsatta redan innan arbetsgivaravgifterna började sänkas. När sänkningarna kom påverkades givetvis inte deras anställningssituation. Här uppstod det däremot “övervinster” i form av gamla arbetsgivaravgifter. Det är inte osannolikt att dessa “övervinster” till viss del har blivit löneökningar för den här gruppen ungdomar. Nog för att det är bra med högre löner, men det är knappast ett effektivt sätt att använda statens pengar om man vill minska arbetslösheten.

Grupp 2: De nära arbetsmarknaden

Den här gruppen består av individer med god kompetens och en hög marginalproduktivitet. Anledningen till att de ändå är arbetslösa kan bero på dålig matchning eller kanske något för låg produktivitet, men inte så låg att den kräver mycket ökad utbildning för att de ska kunna få jobb. Det är framför allt en del ur den här gruppen som arbetsgivare har anställt i och med sänkningarna av arbetsgivaravgiften, då den lilla sänkningen av arbetsgivaravgifterna var allt som krävdes för att göra dem anställningsbara. Även unga ur den här gruppen med särskilt hög produktivitet kan ha fått en del av “övervinsterna” i högre löner.

För denna lilla grupp har sänkningarna get jobb, men det hade troligtvis gått att får dem i jobb ändå mycket billigare genom exempelvis, mer resurser till Arbetsförmedlingen så att de kunde matcha sökande och arbetsgivare bättre; skapa en ökad efterfrågan från den offentliga sektorn eller; utbildning (för att kunna matcha en framtida arbetsmarknad med högre kompetenskrav).

Grupp 3: De som behöver ökad kompetens
Denna grupp består ofta av unga utan gymnasiekompetens men här återfinns även en del ungdomar har läst en teoretisk gymnasieutbildning. Dessa arbetslösa behöver hjälp med att öka sin kompetens för att på så vis öka sin produktivitet  De är ofta i behov av både mer kunskap och arbetslivserfarenhet. En kombination mellan studier och praktik skulle vara en möjlig väg för att hjälpa dessa ungdomar in på arbetsmarknaden.

För de med teoretisk kompetens gäller det särskilt att få in dessa på en högre utbildning. Tänkbara reformer är att öka antalet platser eller studiemedlen, i syfte att göra det mer attraktivt att studera istället för att arbeta. Ur det perspektivet är det synnerligen ineffektivt att ge subventioner till arbetsgivarna (det vill säga sänka arbetsgivaravgifter för unga), då detta gör det mindre lönsamt att studera relativt arbeta.

Grupp 4: De som verkligen behöver samhällets stöd
De finns till syvende och sist personer som av olika anledningar står väldigt långt ifrån arbetsmarknaden och inte kan tillgodogöra sig utbildning eller har av olika anledningar svårt att klara ett “vanligt” arbete. Dessa finns och det är viktigt att inte blunda för dem. För att även ge de här personerna en möjlighet till ett gott liv kan vi tänka oss tre huvudsakliga metoder från statens håll: 

(1) Kompensera deras låga produktivitet genom anställningssubventioner och dylikt för att stödja deras ingång på arbetsmarknaden
(2) Skapa “anpassade jobb” så att de kan verka i en miljö där deras kompetenser tas tillvara oavsett arbetsmarknadens krav på produktivitet
(3) Om varken (1) eller (2) fungerar blir den enda rimliga lösningen att garantera ett gott liv genom någon form av försörjningsstöd.

3. Sammanfattning

Denna exposé över Alliansens sänkningar av arbetsgivaravgifterna för unga visar upp en ganska tragisk historia. Trots dåliga resultat från tidigare försök valde regeringen att ändå genomföra sitt program, och de valde att fortsätta med det trots kritiken som uppstod. Men för att inte lämna läsarna hopplösa försökte vi i detta inlägg visa alternativa reformer för att minska arbetslösheten bland unga. Istället för att sänka skatter och minska kostnaden för arbete visade vi att genom att dela upp de arbetslösa unga i olika grupper går det att sätta in reformer som hjälper olika människor att höja sin produktivitet på det sätt som hjälper dem mest.

Vi tror inte att vi har funnit någon slutgiltig universalmedicin, däremot hoppas vi kunna inspirera till en debatt byggd på en djupare förståelse av de ekonomiska mekanismer som är i samspel. Det gamla ledordet om ungdomar kvarstår: Vi ska öka deras värde inte sänka deras pris.

Dela