En ekonoms betraktelser – Finansteori på det politiska landskapet

En ekonoms betraktelser – Finansteori på det politiska landskapet

Efter att ha analyserat partipolitiken genom att låna teori från den finansiella ekonomin slår vi fast att i 2014 års valrörelse kommer vi kunna förvänta oss det mest oväntade. Genom att studera incitament för olika grupper kommer vi fram till att vi kommer få mer oväntade förslag från partier med vikande opinionssiffror (läs: borgerliga allianspartier).

Som de ekonomiska fanatiker vi är tänkte vi bjuda er på en liten lördagssanalys av det något mer udda slaget. Vi kommer att “låna” en teori från den finansiella ekonomin för att göra en framtidsspaning om partiernas framtida agerande.

Men innan vi kommer till politiken så ska vi ta en tur till finasteori där man kan studera beteenden i aktiebolag när det håller på att gå väldigt dåligt för bolaget.

I de flesta sammanhang har aktieägare och aktiebolagens ledning samma mål om att maximera bolagets avkastning. Bolagsledningen vet vidare om att de kommer att tvingas avgå om det går alltför dåligt för bolaget. Därmed bör de ha bra incitament att leda bolaget på ett så bra som möjligt för aktieägarna. Ledningen har till detta ofta bonusar baserade på hur bra det går för bolaget.

Om det ser ut att gå riktigt dåligt för ett bolag så kan ledningen inse att den troligtvis kommer att få avgå, givet att den inte ändrar färdriktning på bolaget. Detta kan förändra dess incitament.

Detta kallas oftast principal-agent problem: Person A ska fatta ett beslut åt person B, där kan A har andra intressen än B vilket kan skapa problem för B. Om A gillar chips och ska köpa godis åt B (som gillar sura nappar), finns det risk att A köper chips i förhoppning om att B inte äter så mycket och lämnar stora delar kvar till A att mumsa på.

I bolagsvärden kan vi anta att det finns två projekt bolaget kan ta sig an: Det ena är ett hyfsat säkert och förväntas generera en säker avkastning om 10m. Men anta vidare att denna avkastning om 10 är för låg för att ledningen ska känna sig säker. Det andra projektet är riskabelt och har en förväntad avkastning om 5m, men om det går riktigt bra kan avkastningen bli 20m, varpå ledningen sitter säkert.

Aktieägarna vill maximera bolagets värde och skulle föredra att ledningen valde projektet med en säker avkastning om 10m. Men ledningen vet att det projektet kommer leda till dess avgång. Således finns det ett incitament att välja det riskabla projektet, för då har ledningen en chans att få sitta kvar. Detta val från ledningens sida är inte det bästa för aktieägarna. Ledning A fattar ett beslut åt aktieägarna B som gynnar A mer än B.

Detta kan överföras till den politiska verkligheten. Om ett parti får ett dåligt valresultat tvingas ofta ledningen (översatt: tongivande politiker) att avgå, medan partimedlemmarna fortsätter att vara medlemmar. Medlemmar kan anses ha ett mycket mer långsiktigt intresse i partiet då de ofta engagerade för att partiet speglar deras ideologiska övertygelser och vill därmed att partierna driver sådana frågor. Medlemmarna har även ett långsiktigt intresse av att partiet växer sig starkt och vinner många val. Partiledningen delar så klart också medlemmarnas ideologiska grund och samma intresse av många valvinster, men har även ett egenintresse i att sitta kvar på sina positioner.

I de flesta fall är partiledningens och medlemmarnas intressen de samma, nämligen att lägga förslag i linje med partiets värderingar som förhoppningsvis också ska uppskattas av väljarna. Om det närmar sig ett val och ett parti ser ut att få dåliga siffror kan incitamenten för partiledningen dock ändras. Detta sker då de har ett särskilt egenintresse som inte delas av övriga medlemmar; ledningen har ett incitament att släppa riskabla förslag som har en potential att attrahera många väljare, men som även kan slå fel och leda till ett mycket sämre valresultat och i förlängningen även skapa riktiga katastrofval om allt vill sig illa.

Om det går bra hyllas partiledningen och allt är frid och fröjd, men går det dåligt kommer partiledningen att slängas ut med fötterna först. Men partitoppen kommer troligtvis bli utbytta vare sig man förlorar med 3% eller 10%. Medlemmarnas intresse å andra sidan kommer som sagt förbli kvar även efter valet.

Detta skapar en risk för att mer riskfyllda utspel kommer, desto närmare valet är, speciellt om ett parti tappar i opinionen. Tror partiledningen att partiet ser ut att göra ett dåligt val blir med andra ord incitamentet att lägga ett riskfyllt förslag ännu större.

Givet den rådande opinionstrenden kan vi alltså förvänta oss att se en ökad mängd tokiga förslag från den borgerliga alliansen. Ett exempel från tidigare i år var när Centerpartiet bytte strategi inför EU-valet, och ville lansera sig som ett grönt alternativ. Inget fel med det, utom att det gjordes samma vecka som EU-valet var på.

Vi kan även notera det i Moderaternas senaste valkampanj, M:s kommunikatörer kanske inte vill erkänna det, men deras medlemmar känner igen negative campaning när de ser det.

Dela