Skiktgränsbeslutet – var det ett praxisbrott?

Skiktgränsbeslutet – var det ett praxisbrott?

I samband med budgetomröstningen den 3:e december återuppstod debatten om oppositionens agerande när man stoppade en höjning av skiktgränsen för statlig inkomstskatt. De borgerliga partierna har anklagat den nuvarande regeringen för att ha brutit praxis och delvis använt detta som intäkt för att själv med hjälp av SD:s praxisbrott fälla regeringens budget. Detta är dock inte en korrekt historieskrivning.

Budgetlagen kom på plats under 90-talet som en del i arbetet med att få ordning på de offentliga finanserna. Syftet var att genom en mer samlad beslutsprocess öka statens kontroll över sina kostnader och intäkter så att obalanser inte uppstod.

Budgeten antas därför i två steg, där man först fattar ett beslut om statens intäkter och utgiftsramar (rambeslutet) för att därefter fatta beslut om anslagsfördelningen inom varje utgiftsram.

En majoritet i riksdagen kan fatta beslut med budgetpåverkan utanför budgetprocessen så länge detta stärker de offentliga finanserna. Detta fastslogs av ett enigt finansutskott (med borgerlig majoritet) 2007[1]. Utskottet skriver i sitt yttrande:

”… det väsentliga är att beslutsprocessen i riksdagen inte leder till svagare budgetsaldo än vad riksdagen beslutat i budgetregleringen. På utgiftssidan är det tillåtet att reservera sig till förmån för förslag som leder till lägre utgifter än utgiftsramen, men inte till högre. På motsvarande sätt kan man betrakta inkomstbesluten. Det skulle med andra ord vara fullt möjligt att i utskottsbehandlingen reservera sig till förmån för ökade statsinkomster och ändå hålla fast vid intentionerna bakom rambeslutsmodellen.”

Du kan helt enkelt sänka ersättningen i A-kassan i ett separat beslut utanför budgetprocessen, men du kan inte höja den utan att göra det inom ramen för budgetprocessen.

Hösten 2013 beslutade riksdagen att stoppa regeringens förslag om höjd skiktgräns för statlig inkomstskatt. Höjningen skulle minskat statens intäkter med 3 miljarder kronor. Bakom beslutet låg offentligfinansiella skäl. De offentliga finanserna prognostiserades att gå med kraftiga underskott för 2014 (den senaste prognosen är -90 miljarder kronor). Att i detta läge ytterligare sänka inkomstskatten bedömdes som offentligfinansiellt osunt. Det fanns också skäl att pröva finansutskottets uttalande från 2007. Tidigare hade oppositionen drivit igenom utgiftssänkningar (utan att det föranlett någon konstitutionell debatt) men aldrig tidigare hade en skattesänkning stoppats. Att visa att detta var möjligt var viktigt för oppositionen. Om det inte hade varit möjligt att stoppa en skattesänkning på samma sätt som det var möjligt att stoppa en utgiftsökning skulle det finnas en asymmetri i budgethanteringen som gynnade de borgerliga partierna. Det skulle i så fall vara lättare för politiska krafter som förespråkar lägre skatter och lägre utgifter för välfärden och trygghetssystemen att få igenom sin politik i opposition mot en minoritetsregering än för partier med motsatt agenda.

När frågan väcktes hösten 2013 startade en livlig debatt. Huvudarkitekten bakom den nya budgetlagen, Per Molander, uttalade sitt stöd för beslutet[2] som ansågs ligga i linje med budgetlagens intentioner.

Frågan granskades även av riksdagens konstitutionsutskott[3] som uttalade stöd för beslutet i sitt betänkande.

Innan 2010 hade Sverige aldrig haft en minoritetsregering utan majoritetsstöd i parlamentet sedan den nya budgetlagen infördes. Det fanns därmed ingen praxis på detta område.

Även om beslutet att stoppa höjningen av skiktgränsen var något okonventionellt är det alltså helt felaktigt att kalla det ett praxisbrott. Möjligheten att utanför budgetprocessen fatta beslut med budgetpåverkan (som stärker offentliga finanser) var väl förankrad och kvarstår även med de nya budgetregler som gäller från 1:e september 2014 och som en enhällig riksdag ställt sig bakom.

Dela