Borgerligheten kan inte hantera en sansad skattedebatt

Borgerligheten kan inte hantera en sansad skattedebatt

Den svenska skattedebatten lider ofta av tre generalfel. (1) Den jämför sällan skatter med varandra, (2) den utgår allt för ofta från rättighetsargument istället för ekonomiska argument om nyttomaximering och (3) den klarar inte av att skilja på skatter vi tar in för att vi måste och skatter staten tar in för att motverka negativa skador.

Dagens skattedebatt är märklig av många skäl. Att borgerliga debattörer ofta vill sänka skatter är i sig inget märkligt. Det som däremot är märkligare är många borgerliga debattörers ovilja att diskutera formerna för beskattning. De flesta till såväl vänster som höger håller med om att ett visst skatteuttag är önskvärt. Den relevanta frågan borde då vara vilka skatter vi nu ska ta ut. Istället blir det ofta en principdiskussion kring enskilda skatter.

Skattesystemets utformning är centralt för människors liv på många sätt, då det avgör vad de ska betala varje år, men även på samhällsnivå då det påverkar bland annat fördelnignen av inkomster, företagens investeringar och statens möjligheter att tillhandahålla välfärd. Skatter väcker förståeligt många känslor och har ofta en ideologisk dimension, frågor som “vilka skatter ska vi ta ut?” och kanske ännu mer “vilka skatter bör vi ta ut?” blir inte ovanliga.

I det här inlägget ska vi diskutera tre problematiska sätt att diskutera skattefrågor.

Ingen skatt kan finansiera en ö: Skatter som inte jämförs med varandra

Tidigare har vi argumenterat för olika skatter. I SvD argumenterade vi exempelvis för återinförandet av en fastighetsskatt. Vi kom att bemötas med exempel på fastighetsskattens negativa effekter.

Det är en helt rimlig utgångspunkt att alla skatter har oönskade sidoeffekter, en perfekt skatt finns bara i drömmarna (och nationalekonomiska läroböcker). Med andra ord är det inte fel att peka ut problemen med en viss skatt. Däremot är det problematiskt att inte ställa dessa effekter i relation till effekterna av andra skatter.

Låt oss ta ett exempel med inkomstskatt på arbete. I Sverige beskattas arbete relativt mycket. Fördelen med inkomstskatt är att den betalas av de allra flesta eftersom den är svår att smita undan och har fått en bred acceptans. Samtidigt kan den finansiera många saker vi vill ha i ett samhälle, så som skola för alla, fri sjukvård, ett välfungerande rättsväsende med mera. Nackdelen med denna skatt är att den påverkar hur mycket folk vill jobb och till vilka löner arbetstagare är beredda att arbeta för.

Det finns dock skatter som i många nationalekonomers ögon skulle kunna uppnå samma effekt med mindre skadlig verkan. En sådan är t.ex. arvsskatten vilken tas ut i många länder, som USA, Belgien, Storbritannien och Japan. En arvsskatt har det postiva i att den stimulerar tidigare konsumtion (då det inte blir lika fördelaktigt att spara till sina barn) och att vi beskattar någon vid ett oundvikligt skede (döden). Dessutom är ju personen inte längre vid livet, så personen kan ju inte påverkas negativt av skatten av någon annan anledning heller.

Istället för att jämföra de ekonomiska effekterna av arvsskatten möter förespråkarna av den istället argument i formen av att en inte ska “straffas” för att en sparar till sina efterkommande eller att det är orättvist att pengar ska beskattas flera gånger (visst finns det mer substantiella argument, som att arvsskatt uppmuntrar till skatteflykt).

Den springande punkten många missar när man utvärderar skatter är att de inte kan betraktas var för sig: givet att vi vill ha en viss nivå på välfärden borde vi leta efter de skatter som kan ge oss den på bästa sätt. Ett desto vanligare sätt att argumentera handlar om vilka skatter som kan anses vara moraliskt försvarbara. Den typen av resonemang kommer vi problematisera i nästa avsnitt. I det sista avsnittet kommer vi diskutera skatter som tas ut av andra skäl än för att finansiera statens utgifter.

Förnuft och känsla i skattedebatten: Vad är en bra skatt?

En principiell diskussion som dyker upp i tid och otid i den allmänna skattedebatten är det offentligas moraliska rätt att ta ut vissa skatter. Exempelvis kritiseras en förmögenhetsskatt med att staten inte har rätt att beskatta privatpersoners förmögenheter. De typerna av argumentet är av ideologisk natur och är nog så viktiga på ett filosofiskt plan. På ett praktiskt plan är det föga produktivt att använda sådana argument, givet att vi redan har kommit överrens om att vi ska ha ett välfärdssamhälle. Om vi låtar idéer som att äganderätter vid arv är viktigare än de vid förvärvsinkomst så kan vi vara säkra på att vi inte får en särskilt effektiv beskattning.

“I guess you’re right on the economics, but those taxes were never a problem of economics. They are politics all the way through.”

-Franklin Delano Roosevelt*

I stor mån stämmer det. Vi kan ha en värderingsdebatt om vilka skatter vi ska ta ut och inte. Men hur rimligt är det att formen för vårt skattesystem utgår ifrån olika definitioner av rättigheter istället för nationalekonomiska överväganden?

Strunt är strunt och skatt är skatt: Olika typer av skatter

För att hålla en skattedebatt på en intellektuellt hederlig nivå måste vi även skilja på varför vi tar ut skatter. Skatter kan främst tas ut av tre skäl: för att finansiera offentliga utgifter (fiskala skäl), för att förändra fördelningen av resurser i samhället (fördelningspolitiska skäl) eller för att mildra effekterna av ekonomins upp- och nedgångar (stabiliseringspolitiska skäl). Sedan finns det andra typer av skatter, som miljöskatter, där syftet är att minska användningen av miljöfarliga aktiviteter. De skatter vi talat om i det här inlägget är framför allt de som tas ut av fiskala skäl.

Vi tar ut skatter på arbete, kapitalinkomster och konsumtion för att finansiera det välfärdssamhälle som det finns bred politisk enighet bakom, där så vill skilda saker som militär, skola och miljövård ingår.

Det finns naturligtvis en betydande omfördelning i statens utgifter, detta har dock ingenting direkt att göra med om skatterna i sig är omfördelande. Skatter som tas ut av fördelningspolitiska skäl är exempelvis arvsskatt och förmögenhetsskatt. De skatterna kan knappast finansiera särskilt mycket av statens verksamhet men fyller ändå sitt syfte i och med att de minskar klyftorna i samhället.

Ett vanligt argument är att det vore bättre att höja en miljöskatt istället för en fastighetsskatt eller en arvskatt. Problemet med den typen av argumentation är att en hög miljöskatt tar ut sig själv. Om skatten på olja/bensin stiger åker folk tillslut mindre bil och pengarna till skolan uteblir. Att öka miljöskatten är ett kortsiktigt sätt att finansiera statens åtaganden medan både fastighetskatt och arvskatt är långsiktiga sätt att finansiera våra gemensamma utgifter.

Den svenska skattedebatten präglas ofta av ett tunnelseende rörande vissa skatter och speciellt borgerliga debattörer hänger sig oftast åt sporten att inte jämför skatter med varandra. Vi måste börja diskutera formen för hur vi tar ut skatt utan att basera dessa på ett rättighetstänkande av egenpåhittade rättigheter. Till sist måste vi lära oss skilja på skatter som vi tar in för att vi måste och skatter som vi tar in för att förändra beteenden och bekosta negativa skador som uppkommer.

 

*Citatet kommer från Arthur M. Schlesinger, Jr. (1958). The Coming of the New Deal, Boston: Houghton Mifflin Company. Kontexten handlar om att FDR ville skapa skatter som gjorde det politiskt svårt att ta bort de välfärdsreformer skatterna skulle finansiera.

 

Dela