Hur de arbetslösa och sjuka fick betala för medelklassens konsumtion

Hur de arbetslösa och sjuka fick betala för medelklassens konsumtion

Under de senaste åren har Sverige inte blivit rikare samtidigt som den välbeställda medelklassen ökat både sin lön och sina inkomster från kapital. Medan medelklassen har fått det bättre ställt så har arbetslöshet och urholkade socialförsäkringar lett till att de svagaste grupperna har fått det radikalt sämre. Detta ekar inte alls med vad Maud Olofsson sa i SVT om Alliansens politik: “den stora delen av svenska folket har inte ens märkt att vi haft en finanskris”. Vi kan nu betrakta det sociala och ekonomiska utfallet av den M-ledda regeringens politik och det är, på ren svenska, för jävligt.

 

Det är i allmänhet svårt att mäta hur bra folk har det, och det bästa mått vi ekonomer har är att mäta vilken inkomst människor har. Vi gör en förenkling med att människor med höga inkomster kommer ha ett högt välstånd och vice versa för människor med låga inkomster. Denna förenkling missar utnyttjande av välfärd som skola och vård, eller mer abstrakta glädjeämnen, som tillgång till grönområden, fritidssysselsättning och kultur med mera. Det är dock smällar man får ta när det finns en ambition om att faktiskt försöka säga något om välståndet i Sverige. Det bästa samlade måttet på välstånd är summan av all produktion eller alla inkomster under ett år, BNP.

För att mäta välståndet på ett sätt som är jämförbart över tid använder vi BNP per capita – inkomst per person uttryckt i fasta priser. Mäter vi på det här sättet ser vi att Sveriges välstånd inte ökat sedan finanskrisen, utan till och med minskat. Mellan 2000 och 2007 hade Sverige en välståndsökning om 2,5 % per år i genomsnitt, vilken sedan stannade av och det är där vi står och stampar i dag (se figuren nedan).


BNP sedan finanskrisen

Svenskarna har i genomsnitt alltså inte fått det bättre. Det rimliga vore då att den bredare medelklassen ligger på samma nivåer som 2007. Så är inte fallet, istället har vissa redan välbeställda grupper fått det bättre samtidigt som andra mindre välbeställda, för att inte säga fattiga, har fått det sämre. Figuren nedan visar utvecklingen för tjänstemän jämfört med de som inte arbetar. Tittar vi utvecklingen sedan år 2000 kan vi se att medelklassen har fått det bättre ställt sedan finanskrisen. Samtidigt ser vi att de som inte arbetar har fått tagit smällen och sett sina inkomster minska.


Inkomster tjänstemän, icke förv.

Ett annat sätt att se på utvecklingen är att jämföra utvecklingen för de som tjänar bäst mot de som tjänar sämst. Detta ämne behandlades av Finanspolitiska rådet i en rapport från 2014. Slutsatserna från rapporten är att såväl medelklassen som de allra rikaste har fått det bättre ställt relativt de som tjänar minst, med andra ord har klyftorna ökat. Som vi konstaterat tidigare har vi inte haft någon BNP-ökning, vilket medför att det som hänt är att de rikaste skott sig på att de fattigare har fått det sämre.


Inkomster deciler

Det finns en enkel förklaring till detta om man analyserar statens utgifter närmare, särskilt då utgifterna för ekonomisk trygghet vid sjukdom och arbetslöshet. Människor som får detta stöd tenderar att påverkas särskilt mycket av förändringar i det offentliga åtagandet, vilket gör att tydliga förändringar i inkomstfördelningen även återfinns i statens budget.


Utgifter soc. trygghet

Om vi jämför utgifterna för olika former av ekonomiskt stöd och justerar för inflation och befolkningsutvecklingen ser vi att utgifterna har sjunkit på många punkter. Vi ser stora nedskärningar i utgifterna för arbetslösa och sjuka. Eftersom dessa människor inte har arbetsinkomster påverkas deras inkomster direkt av det offentligas utgifter. Med andra ord ser vi tydligt att förra regeringens politik har ett starkt samband med ökade klyftor, och det är inte orimligt att tänka sig att det även finns ett orsakssamband – en mindre omfördelande politik har bidragit till ökade klyftor.

Den så kallade arbetslinjen har med andra ord tagit från de fattiga för att ge till den välbeställda medelklassen, en pervers form av omvänd Robin Hood – där Robin säger till alla att arbeta medan han går till de fattiga i kyrkan och tar deras mat för att ge till prins John.

Naturligtvis behövs det mer studier än detta inlägg för att förstå tillväxten och fördelningen sedan 2006, men mycket tyder på att medelklassens konsumtion hållits uppe under och efter finanskrisen av nedskärningar i socialpolitiken, vilket fått betalas av lägre inkomster hos sjuka och arbetslösa.

Under finanskrisen så lämnade vi de svagaste i samhället i sticket. Medan medelklassen fick det bättre, trots att tillväxten var noll, så gröpte vi ur de skyddsnät som ska förhindra att de svaga i samhället halkar efter. De är så man bygger upp större klyftor i samhället och det är på ren svenska för jävligt att de senaste åtta åren gått till att berika medelklassen på bekostnad av de fattiga.

 

 

 

Källor: SCB, Finanspolitiska rådet, regeringen

Foto av Liftarn

Dela