Jo, Ebba Busch, den ökande relativa fattigdomen är ett problem

Relativ fattigdom var på tapeten igår efter det kristdemokratiska kommunalrådet Ebba Buschs debattartikel på Aftonbladet där hon räknade på något – men inte riktigt på relativ fattigdom, vilket jag förklarade här. (en asterisk med förklaringen ”OECD definierar relativ fattigdom som inkomster under 50 procent av medianinkomsten i landet” har lagts till i Buschs debattartikel nu – inte heller detta är dock riktigt korrekt, eftersom det är disponibel medianinkomst justerat för hushållsstorlek som OECD använder)

Så här har utvecklingen av andelen relativt fattiga sett ut i Sverige sedan 1995, enligt OECD:s definition:

Andelen personer i hushåll vars disponibla inkomst per konsumtionsenhet understiger 50 procent av medianvärdet för samtliga i Sverige, 1995-2011

Källa: SCB. Tack Peter Gerlach för siffrorna.

Vad vi ser är alltså en ganska kraftig ökning av andelen relativt fattiga i Sverige de senaste 18 åren. Poängen med Buschs debattartikel är dock  inte att hon menar att andelen relativt fattiga inte skulle ha ökat – utan istället menar hon att denna ökning inte är ett problem.

Men till skillnad från Busch tror jag inte att enbart den absoluta levnadsstandarden spelar roll, utan att även fördelningen av levnadsstandard i ett samhälle har betydelse, för såväl den relativt fattiga som för samhället i stort. Som jag skrev igår tror jag att relativ fattigdom avspeglar både människors förutsättningar att delta i samhället på någorlunda lika villkor och förutsättningarna för social sammanhållning. (För den som är intresserad av inkomstfördelningens relation till social tillit – en kärna i social sammanhållning – rekommenderas referenser jag gett i detta tidigare inlägg.)

Ann-Charlotte Marteus skrev på detta tema på Expressen för ett par år sedan illustrerande om att fattiga människor, precis som alla som inte är fattiga, inte bara har fysiska behov, utan även kulturella. De är också sociala varelser, som vill kunna spela det sociala spelet och leva upp till normalitet.

Som Marika Lindgren-Åsbrink förklarar här förstod även Adam Smith, liberalismens fader, detta.

I samma inlägg förklarar dessutom Lindgren-Åsbrink att relativ fattigdom inte bara påverkar människors livschanser, utan att den relativa sociala positionen i samhället också verkar spela roll för individens hälsa. Den senaste rapporten om folkhälsan i Sverige från Socialstyrelsen går i linje med detta.

Därtill verkar det inte vara helt randomiserat vilka som är relativt fattiga. Lindgren-Åsbrink visar i ett annat inlägg att det framförallt är ensamstående kvinnor med barn samt personer över 75 år som är relativt fattiga i Sverige. Det innebär alltså att många barn växer upp i ekonomisk utsatthet, vilket även denna rapport från Rädda Barnen visar, som menar att 240 000 barn levde i ekonomiskt utsatta hushåll år 2010.

Men detta är alltså, enligt Ebba Busch, inga problem.

 

Dela