Stupstocken i sjukförsäkringen kan bara motiveras med högerideologi

Stupstocken i sjukförsäkringen kan bara motiveras med högerideologi

Moderaterna säger nej till regeringens förslag om att ta bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen. Till skillnad från partiets argumentation kan detta knappat motiveras med hänseende till sysselsättningen eller statsfinanserna. I stället borde politikerna fokusera på att minska sjukfrånvaron i samhället, genom att stärka berörda myndigheter.

Moderaterna har kommit med många förslag åt det konservativa hållet den senaste tiden, se exempelvis här. Ett av de förslag som redan fanns med i budgetmotionen var att säga nej till regeringens förslag om att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Partiet motiverar sitt ställningstagande med att tidsgränsen varit bra för de sjuka som inte hamnat i utanförskap, samtidigt som det stärkt statsfinanserna i en tid när sjuktalen ökat.

2008 införde Moderaterna nya regler i sjukförsäkringen som gjorde att människor helt enkelt kunde bli utslängda om de var inne tillräckligt länge. Tidigare i år skrev vi om hur tidsgränsen inte verkade hjälpa de sjuka, utan snarare det omvända.

Tittar vi i figur 1 ser vi att sjuktalet – förenklat antalet utbetalda dagar med sjukpenning delat på befolkningen 16-64 år – minskat trendmässigt under början av 2000-talet, för att plötsligt vända uppåt kring 2010. Det är svårt att utan vidare köpa teorin att Moderaternas tidsgräns har minskat sjuktalen. Inspektionen för socialförsäkringen menar att en av förklaringarna till de ökade sjuktalen kommer från sämre kontroller och uppföljning från Försäkringskassan.

Sjuktalet 1999-2014

Figur 1: Utveckling av sjuktalet 199-2014. Källa: Försäkringskassan

I en analys från 2014 visar Försäkringskassan att drygt hälften av de som lämnat sjukförsäkringen kom tillbaka igen, samtidigt som många av de som lämnar och inte kommer tillbaka i stället erhåller ekonomiskt bistånd. En ljuspunkt var dock att de som lämnade sjukförsäkringen i genomsnitt hade högre arbetsinkomster.

Inspektionen för socialförsäkringen har gjort en specialstudie kring den bortre tidsgränsen. Den konstaterar att effekterna på lång sikt är relativt outforskade. Det finns dock en studie som följt utförsäkrade under flera år. Den studien kunde inte visa att de som lämnat sjukförsäkringen hade mindre sjukfrånvaro, högre sysselsättning eller inkomster eller bättre hälsa.

Moderaterna lutar sig också tillbaka på att Konjunkturinstitutet bedömer att antalet sjukskrivna och arbetsutbudet förväntas öka respektive minska på marginalen. KI skriver dock att “[d]]et finns ingen utvärdering som direkt studerar effekterna av den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen”, och att myndighetens bedömning främst relaterar till liknande processer i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna.

Försäkringskassan har även låtit analyserat sjukfrånvarons variation över tid, och finner föga förvånande att det finns många faktorer, som dessutom samspelar på olika sätt. Överlag har arbetslivets tilltagande krav ökat uppgångarna av sjukfrånvaron och minskat nedgångarna när de väl kommit. Människors inställning verkar vara rätt stabil över tiden, men förändringar i beteenden tenderar att stärka de trender som redan är i gång. Andra viktiga faktorer är Försäkringskassans kapacitet och betydelsen av olika regelverk, inklusive övergång till förtidspensionering.

Det finns även artiklar som får andra resultat. En artikel av Lidwall och Marklund (2010) visar att sjukfrånvaron i Sverige 1992-2008 inte tydligt kan kopplas till förändringar i lagstiftningen. Även om det kan gå i vissa fall menar författarna att folkhälsan inklusive arbetsvillkor, är bättre förklaringsvariabler.

Mot bakgrund av det rådande forskningsläget verkar det svårt att tydlig belägga att en borttagen tidsgräns skulle hjälpa människor i arbete. Det som däremot är tydligt är att det skickar människor mellan system och skapar onödig otrygghet i en period i livet då man redan är särskilt utsatt.

Hur ser det ut med de offentliga finanserna då? Är en ambitiös sjukförsäkring ohållbar i längden? Tittar vi i figur 2 ser vi budget och prognos för utgifterna för sjukpenning och rehabilitering 2016-2019 och Moderaternas föreslagna skattesänkningar för samma period (uppgifterna kommer från regeringens respektive Moderaternas budgetmotioner). Vi ser tydligt att åtagandena för sjukpenningen beräknas öka kraftigt, från 43 till 51 miljarder kronor. Detta motiverar åtgärder för att minska sjukfrånvaron, men det är ingen betydande utmaning för statsbudgeten. Moderaternas argumentation i frågan är tveksam med tanke på att partiet föreslår skattesänkningar om cirka 30 miljarder kronor själva. Om den bortre tidsgränsen måste bevaras för de offentliga finansernas skull, blir det svårt att motivera så stora skattesänkningar.

Sjukp. och skattes.

Figur 2: Utgifter för sjukpenning och rehabilitering samt Moderaternas föreslagna skattesänkningar. Källor: Budgetpropositionen för 2016 samt Moderaternas budgetmotion.

Det är samtidigt ett stort problem, både för enskilda individer och för samhället som helhet, att sjuktalen ökar. I stället för att fokusera på att slänga ut människor ur sjukförsäkringen finns det mer produktiva åtgärder, exempelvis:

• Stärk Arbetsmiljöverkets kapacitet. Mycket tyder på att ökade krav i arbetslivet gör människor sjukare. Förbättra därför AMV:s möjligheter att genomföra sitt jobb. 2006 fick AMV 660 miljoner i anslag, medan summan 2013 gått ned till 602 miljoner kronor.
• Förbättra samarbetet mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan vad gäller möjligheten för människor att få rehabilitering och komma tillbaka till arbetslivet. Med tanke på att myndigheternas gemensamma kartläggningar minskade under 2014 jämfört med 2013 och legat stabilt hittills i år, tyder mycket på att myndigheterna behöver extra anslag (Budgetprop., område 10, sida 24)
• Förbättra sjukvårdens möjligheter att behandla yrkesrelaterad psykisk ohälsa. Eftersom psykisk ohälsa blir en allt vanligare orsak för sjukskrivning måste kunskaperna och möjligheterna för behandling stärkas inom primärvården (Budgetprop., område 10, sida 17).

Moderaterna försöker motivera stupstocken i sjukförsäkringen med att det vore bra för sysselsättningen och statsbudgeten. Det empiriska underlaget för att det verkligen skulle gynna de sjuka är tvivelaktigt, men det skapar med säkerhet otrygghet för de drabbade. Vad gäller de offentliga finanserna förväntas förvisso kostnaderna öka, men de är relativt små jämfört med Moderaternas föreslagna skattesänkningar. Det är svårt att förklara Moderaternas ställningstagande med annat än att de förblindats av borgerlig ideologi. Det är beklagligt: I stället borde politikerna fokusera på att stärka de myndigheter som förebygger och hjälper människor tillbaka till arbetslivet.

 

Dela