Tjänstesektorn och den svaga produktiviteten

Tjänstesektorn och den svaga produktiviteten

Produktiviteten har inte ökat sedan finanskrisen. Samtidigt ser vi att arbetskraft flyttar iväg från sektorer där effektiviteten ökat. På sikt kan vi bara säkra tillväxten genom nya teknologiska framsteg. Därför var det olyckligt att Alliansen valde att ge bidrag till lågproduktiva sektorer.

Som vi skrivit om tidigare (här och här) går svensk ekonomi på sparlåga, eftersom vår produktion inte har blivit särskilt mycket effektivare de senast fem åren, och den har utvecklats relativt svagt även de senaste tio åren. I det här inlägget ska vi visa hur ekonomin utvecklats 1993-2013, både allmänt men även mellan olika branscher.

I grunden kan ekonomin utvecklas på två sätt: antingen arbetar vi mer eller så blir vi mer effektiv varje timmar vi arbetar. Eftersom olika branscher är olika produktiva bestäms då storleken på ekonomin hur mycket vi arbetar i olika branscher. Arbetar vi mer i branscher med hög produktivitet (finans, fastigheter och industri) får vi ut mer än om vi arbetar mer i branscher med låg produktivitet (handel, hushålls- och företagstjänster).

Tack vare data från Konjunkturinstitutet och SCB kan vi titta närmare på detta. Om vi börjar med näringslivets produktion, kan vi dela upp dess utveckling i två branscher, varor och tjänster. Detta blir inte heltäckande, men fångar upp all relevant utveckling. Om vi sedan delar upp branschens produktion i produktion per arbetad timme och arbetad timme per invånare kan vi se hur utvecklingen sett ut över tid. Det vi ser i figur 1 är att ökad produktivitet står för över 70 % av näringslivets ökade produktion, men att varubranschernas produktivitet har betytt mest. Samtidigt ser vi att vi har arbetat mindre med att producera varor och mer med att producera tjänster.

Bidrag_Produktion

Figur 1: Bidrag till näringslivets ökade produktion 1993-2013. Källa: KI och SCB

Vi har i grund och botten fortsatt se ett skifte där vi arbetar mer i tjänstesektorn och mindre i varusektorn, trots att produktionen ökat mer per arbetad timme för varusektorn. Detta är med andra ord en fortsättning av den strukturomvandling mot ett tjänstesamhälle som pågått under en lång tid.

Innan någon tänker att det är en olycka att vi flyttar arbetskraft till tjänstesektorn som helhet är i princip lika produktiv som varusektorn, till och med något mer produktiv. Det som är mer intressant är att se vad som händer inom tjänstesektorn. Figur 2 visar sambandet för olika branscher mellan förändring i produktivtet och antal arbetade timmar (per capita) för åren 1993-2013. Den uppenbara slutsatsen är det tydliga negativa sambandet: mer arbetade timmar flyttas mot branscher som har haft en sämre produktivitetsutveckling. Exempelvis har handeln haft den sämsta produktivitetsutvecklingen samtidigt som det är den bransch som har den näst största ökningen i arbetstid.

Prod_Arbtid

Figur 2: Samband mellan förändringar i produktivitet och arbetstid per capita i tjänstesektorer. Källa: KI och SCB

Hur kommer det sig att vi ser denna utveckling? Det finns olika teorier bland nationalekonomer. En teori går ut på att vi vill ha mer tjänster desto rikare vi blir, men inte så mycket mer varor: när vi väl har råd med bil och hus vill vi snarare ha fler resor för att göra tillvaron bättre. En annan teori är mer komplex och handlar om att lönerna har stigit i hela ekonomin trots att vissa sektorer är de som driver på utvecklingen. Eftersom industrin traditionellt har varit mer produktiv än tjänstesektorn så har industrin tappat folk till tjänstesektorn samtidigt som det generella löneläget ökat, vilket gjort att den totala produktivitetsökningen minskat.

Det är naturligtvis problematiskt om strukturomvandlingen hotar tillväxten på sikt, men alla tjänster är verkligen inte av ondo. I dagens samhälle finns det många tjänster vi vill ha genomförda för att de uppfyller andra behov än ekonomiska, som vård, skola och omsorg. Med det sagt finns det också politiska beslut som omotiverat gynnar lågproduktiva sektorer, som exempelvis RUT-avdraget och sänkningen av krogmomsen. Bägge dessa åtgärder har lett till att arbeten flyttats in i dessa sektorer, trots att de inte är särskilt produktiva. Tittar vi på sektorn för hushållsnära tjänster (HUS) ser vi att ökningen av antal arbetade timmar ligger på en konstant högre nivå sedan avdraget infördes 2007 (figur 3). Samtidigt är det den minst produktiva branschen inom tjänstesektorn som Konjunkturinstitutet redovisar. I stället för att gynna lågproduktiva branscher borde statliga medel användas för att främja teknologisk innovation för att stärka Sveriges långsiktiga konkurrenskraft.

Timmar_HUS

Figur 3: Förändring av antal arbetade timmar per capita i sektorn för hushållsnära tjänster. Källa: KI och SCB

Sverige är i full omvandling från ett industrisamhälle till ett tjänstesamhälle. Som en del av detta flyttas arbetskraft från industrin till tjänstesektorn. Detta kan leda till att tillväxten mattas av om tjänstesektorn inte förmår hålla uppe tempot. Men en sådan framtid är inte alls given. Branscher som finans och IT förmår hålla jämna steg med industrins utveckling. Börjar staten föra en politik för att stödja de sektorerna kan vi tvärtom gå en ljus framtid till mötes.

Foto: Phil Whitehouse

Dela