Ett hinder på vägen mot fungerande integration – den identitetspolitiska synen på rasism

Ett hinder på vägen mot fungerande integration – den identitetspolitiska synen på rasism

Problemet med den identitetspolitiska synen på rasism är att den blandar ihop definitionen av rasism med hypoteser om hur rasism påverkar samhället. Detta leder i sin tur till triviala svar på viktiga integrationsfrågor som, ”vad beror skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda på?” och ”varför har vi bostadssegregation?”.

Att Sverige har integrationsproblem är känt sedan länge. I kölvattnet av den migrationspolitiska krisen vore det därför inte förvånande om dessa problem befordrades till veritabla integrationspolitiska kriser. Ett hinder om man hoppas problemen är den så kallade ‘identitetspolitiska’ synen på rasism som främst brett ut sig inom vänsterrörelsen.

En fruktbar diskussion om rasism kräver en tydlig definition av ordet. Den allmänna uppfattningen av ordets betydelse inbegriper idag många definitioner – för många. Det är en av anledningarna till att diskussioner om rasism ofta slutar på samma sätt; de inblandade anklagar varandra för att vara okunniga vad gäller den ”egentliga innebörden” av begreppet. Detta resulterar i att diskussionen tar slut innan den ens har börjat.

Definitionen av ett begrepp är helt enkelt en deklaration av vad som åsyftas när begreppet används. Det innebär att det är meningslöst att prata om en ’sann’ eller ’falsk’ definition eftersom definitioner är innehållslösa i den meningen. Däremot kan en definition vara mer praktisk än en annan om de bedöms utifrån kvaliteter som tydlighet och koherens.

En annan kvalitet som avgör om en definition är bra eller inte är huruvida definitionen ger upphov till empiriskt testbara påståenden. Detta är speciellt viktigt i vetenskapliga sammanhang, något som följande exempel illustrerar:

Du deltar i en debatt mot en klimatskeptiker som föreslår att definitionen av ’klimatförändringar’ bör vara ”variationer av jordens klimat över tid, lokalt eller globalt, orsakade av geologiska processer”. Av ren ouppmärksamhet råkar du acceptera definitionen. Du hävdar sedan att det finns omfattande bevis för att mänsklig aktivitet orsakat klimatförändringar varpå klimatskeptikern svarar ”det är per definition omöjligt eftersom klimatförändringar bara kan orsakas av geologiska processer”. Du har gått rakt i fällan. Klimatskeptikerns listiga val av definition har gjort den empiriska hypotesen att människor orsakar klimatförändringar meningslös per definition.

Den identitetspolitiska synen på rasism har liknande problem. Exempelvis är en vanlig definition av rasism ”fördomar, diskriminering, eller antagonism riktad mot någon av en annan ras baserat på tron ​​att den egna rasen är överlägsen:” [1]. Den identitetspolitiska synen definierar istället rasism som ett samhällsgenomsyrande hierarkiskt system, som med utgångspunkt i ’vithet’ fördelar privilegier så att de grupper som anses närmare vitheten tilldelas mer. [2] (Se faktarutan ”Så definierar ‘Rummet’ begreppen”)

Den senare definitionen har samma problem som den intellektuellt ohederliga definitionen av klimatförändringar – den implicerar direkt de hypoteser man vill bekräfta och gör sålunda testbara hypoteser meningslösa. Ibland beskriver den även rasismen som strukturell per definition så att den, definitionsmässig, är en avgörande faktor när det gäller skillnader i ”boende, inkomst, arbetstyp, arbetsmiljö och hälsa” mellan vita och icke-vita. [3], [4]

Exempelvis ger den identitetspolitiska synen missvisande och banala svar på många komplexa frågor. Varför är Sverige näst sämst i OECD när det gäller skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda? [5] Rasism. Varför är bostadssegregationen så utbredd? Rasism. Hypoteser som att skillnaden i sysselsättningsgrad beror på en relativt rigid arbetsmarknad eller skillnader i humankapital mellan inrikes och utrikes födda blir meningslösa. Likaså hypoteser som att regleringar på hyresmarknaden utestänger grupper som inte kunnat stå länge i bostadskö exempelvis utrikes födda [6]. Med andra ord, det framkommer sällan seriösa hypoteser som landar i att dessa skillnader varken främst eller nödvändigtvis beror på rasism och om de gör det är det nästan uteslutande i polemik med den identitetspolitiska synen. [7]

Någon kanske påpekar att den rigida arbetsmarknaden, skillnader i humankapital och regleringarna på hyresmarknaden är delar av det samhällsgenomsyrande rasistiska systemet. Men denna invändning visar trivialiteten i den identitetspolitska synen. Ditt hus brinner ner, du frågar brandmannen varför, brandmannen svarar ”för att det genomsyrades av syre”. Tekniskt sett ett korrekt svar. Det krävs syre för att ett hus ska brinna. Men syre finns i alla hus, så det är en meningslös förklaring till varför just ditt hus brunnit. På samma sätt är det med den identitetspolitiska synen på rasism. Om rasism definitionsmässigt genomsyrar alla samhällsinstitutioner kan varje utfall som på något sätt, i någon utsträckning betingas av samhällsinstitutioner betecknas som rasistiskt. Det gör dock ’rasism’ till en meningslös förklaringsmodell.

Frågan om huruvida rasism förekommer bland icke-vita blir också meningslös per definition. Följande citat från den politiska komedifilmen ”Dear white people” illustrerar detta:

”En svart kan inte vara rasist, rasism beskriver ett system av nackdelar baserade på ras, svarta kan inte vara rasister eftersom vi inte drar fördelar av ett sådant system.”

Skribenterna på den ’antirasistiska’ bloggen ”Rummet” skriver, som svar på frågan ”är det bara vita som kan vara rasister?”, att icke-vita personer kan vara grovt rasistiska mot varandra men att denna rasism också utgår ifrån vitheten som ideal. [8]

Internationella exempel tydliggör problemet med den här ganska historielösa inställningen. Ett sådant exempel är folkmordet i Rwanda. Idén om vithet spelade roll i meningen att tutsierna systematiskt gynnats av vita under kolonialtiden och ansågs stå genetiskt närmare vita än hutuerna. Men det var tutsierna som utsattes för folkmordet. Att betrakta folkmordet som rasistiskt blir omöjligt enligt den identitetspolitiska synen, trots att tutsierna beskrevs som ”undermänniskor” av hutuerna. Paradoxalt nog bör folkmordet enligt den identitetspolitiska synen betraktas som antirasistisk eftersom det var ett slag ’uppåt’ i hierarkin.

Någon kanske ifrågasätter relevansen i detta historiska exempel för en svensk kontext, vad har Rwanda på 90-talet gemensamt med Sverige idag? Det är en naiv inställning. Det är exempelvis inte otänkbart att grupper i Sverige börjar utöva våld mot, eller sprida rasistiska föreställningar om varandra utan att idén om vithet som utgångspunkt är tillämpbar. Vill man slippa tvingas dra den perversa slutsatsen att rasistiskt beteende är acceptabelt – eller till och med antirasistiskt – om det riktas ’uppåt’ i hierarkin måste man göra sig av med den identitetspolitiska synen. Detta har bland annat tagit sig i uttryck i den svenska antirasismens oförmåga att intellektuellt hantera antisemitismen bland grupper som vanligtvis anses finnas långt ner i den vedertagna hierarkin. Problem beskrivs här, här, här och här

Märk väl att en definition av rasism som ”fördomar, diskriminering, eller antagonism riktad mot någon av en annan ras” inte utesluter att empiriska undersökningar landar i slutsatsen att rasism mot vita inte finns. Poängen ligger i att man inte kan uttala sig om det innan hypotesen testats. Definitionen utesluter inte heller att rasismen kan vara strukturell. Hypotesen att rasism resulterat i ett hierarkiskt system som fördelar sociala privilegier efter ett vithetskriterium är i princip en testbar hypotes och bör därför behandlas som en sådan – inte tas för given som en implikation av en tvivelaktig definition. Att peka på skillnader i sysselsättninsgrad, genomsnittlig inkomst eller bostadssegregationen och hävda att dessa i sig utgör empiriska test som stärker hypotesen om rasismen som samhällsgenomsyrande är att falla för den så kallade questionable cause fallacy.

Ett annat problem med den identitetspolitiska synen är att den gynnar anekdotisk bevisföring. Eftersom definitionen inte genererar testbara hypoteser så får anekdotiska berättelser ersätta empiriska undersökningar. Att använda anekdotisk bevisföring är inte felaktigt i sig och det kan vara effektiv ur ett politiskt perspektiv, – instagramkontot ”Svart kvinna” och boken med samma namn är ett tydligt exempel på det. Problemet uppstår när man ska avgöra vilka anekdotiska berättelser som ska tillskrivas vikt och gör det utifrån antagandet att rasism per definition har sin utgångspunk i vithet. Exempelvis tillskrivs berättelser om upplevd diskriminering från personer ur grupper som för närvarande anses vara underordnade stor vikt medan berättelser från personer som anses tillhöra överordnade grupper avfärdas som berättelser från ”lättkränkta”. Detta är så klart inte begränsat till den svenska antirasismen utan något som är symptomatiskt för alla rörelser som försöker ersätta noggrann empirisk granskning av välformulerade hypoteser med självbekräftande anekdotisk bevisföring.

Narrativet som den identitetspolitiska synen bygger på rättfärdigas genom anekdotiska berättelser vars vikt i sin tur betingas av hur väl de passar in i narrativet. Cirkeln sluts och någon ytterligare kunskap om verkligheten tillkommer sällan. Det är inte konstigt att begrepp som ’tolkningsföreträde’ används väldigt flitigt när antirasism baseras på den identitetspolitiska synen. När anekdoter anses utgöra tunga bevis blir makten att tolka och vikta dessa avgörande. [12], [14], [15]

Att den identitetspolitiska definitionen gör empirisk data överflödig är också en förklaring till dess popularitet. Att samla in data, formulera hypoteser och testa dem tar tid och kräver långvarigt engagemang. Dessutom riskerar man att hamna i en situation där forskningsresultat går stick i stäv med den egna världsbilden. Mödosamt forskningsarbete utgör på sätt en begränsning för aktivistiskt arbete. Den identitetspolitiska synen är ett effektivt verktyg för att kringgå detta. Detta gör i sin tur att den identitetspolitiska antirasismen domineras av retoriskt påhittiga, unga, polemiserande och aktivistiska debattörer. Det är säkert underhållande för den som uppskattar ett teatralt debattklimat och gynnsamt för unga aspirerande aktivister men att det på något sätt skulle vara fördelaktigt i kampen mot verklig rasism finner jag osannolikt.

Någon kanske frestas invända att rasismen är ett så akut problem att den antirasistiska rörelsen inte har tid att ägna sig åt vetenskapligt arbete utan istället måste rikta in sig in på att bedriva aktivistiskt förändringsarbete även om det innebär att man tvingas använda suggestiv retorik. Fast om alla går in med den inställningen reduceras hela den offentliga diskussionen till en uppvisning i retoriska strapatser utan koppling till verkligheten (den cyniske läsaren kanske invänder att detta redan inträffat).

Sammanfattningsvis, den identitetspolitiska synen på rasism är ett problem och kommer förmodligen utgöra ett ännu större problem i framtiden eftersom den är som populärast bland de yngre delarna av vänsterrörelsen.

Dela