Den grundlösa svartmålningskampanjen

Den grundlösa svartmålningskampanjen

Sveriges utrikesminister har utmärkt sig för att bedriva en feministisk utrikespolitik, slå vakt om de mänskliga rättigheterna och förespråka en tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och Palestina. För detta har hon fått utstå en smutskastningskampanj från högern som saknar motstycke. I sin kampanj väljer högern att sopa brott mot mänskliga rättighter under mattan i sin iver att svartmåla Wallström.

Inkompetensförklarandet av den feministiska utrikespolitiken

Den svenska högern har till att börja med kritiserat Wallströms feministiska utrikespolitik. Inte för att den är grundlös, utan för att underminera utrikesministerns auktoritet. Detta märks då Wallström har både forskningens stöd och internationellt erkännande för den politik hon driver och kritiken mot henne ofta grundar sig i en mycket hånfull attityd.

Deklarationen om den feministiska utrikespolitiken blev direkt föremål för högerns kritik. Utrikesdeklarationen från 2015 innehåller texten: “Nu formas en feministisk utrikespolitik vars mål är att motverka diskriminering av kvinnor, förbättra kvinnors villkor samt bidra till fred och utveckling. Som helhet innehöll deklarationen ett tydligt ställningstagande för ett feministiskt perspektiv i utrikespolitiken. Detta skickade en mycket stark signal gentemot omvärlden, och uppmärksammades positivt av ledande experter. Allt gott, kan man då tänka sig: inte ska feminism i utrikespolitiken vara kontroversiellt år 2015?

Fallet är dessvärre inte så. Wallströms feministiska ställningstagande förlöjligas av högerextrema skribenter på bland annat Fria tider och hånas av borgare på Twitter. Dessa åsikter framförs trots att modern forskning på området pekar på vikten av att upprätthålla ett genusperspektiv vid bedrivandet av utrikes- och säkerhetspolitik (se exempelvis Collins (2013) eller Enloe (2014) för att nämna några). Kvinnor är extremt utsatta i konfliktområden, och spelar en mycket viktig roll i konfliktförebyggande och fredsfrämjande arbete. Att försöka utöva utrikespolitik utan feminism är inte bara ineffektivt, utan också totalt ovärdigt en modern och progressiv stat som Sverige.

Kritiken mot en feministisk utrikespolitik är således saklös, och används främst som ett verktyg för att smutskasta utrikesministern.

Kritiken över Saudiaffären

Ytterligare ett fall där Wallström ifrågasattes var då hon stod upp för mänskliga rättigheter och kritiserade Saudiarabiens bristande hänsyn för kvinnors rättigheter och regimens användning av brutala piskstraff för att tysta kritiker. En gång i tiden sade en vis politiker att man bör kalla saker och ting vid dess rätta namn. Det gjorde Wallström, som gjorde den helt korrekta bedömningen att Saudiarabien är en diktatur. Den svenska utrikesministern blev uppmärksammad världen över för sitt mod, och människorättsorganisationer som Amnesty och Human Rights Watch hyllade hennes agerande.

Kronan på verket bland de internationella erkännandena kom från Foreign Policy, en av världens mest välrenommerade utrikespolitiska tidsskrifter. Tidsskriften valde att ta med Wallström bland 2015 års mest inflytelserika tänkare i världen. I motiveringen lyfts särskilt hennes arbete för de mänskliga rättigheterna i allmänhet, och kvinnors rättigheter i synnerhet. Även hennes agerande mot Saudiarabien tas upp.

Den svenska högern var däremot av en annan uppfattning. Moderaterna KU-anmälde utrikesministern, och Svenska dagbladet beskrev Wallströms kritik mot Saudiarabien som ett “klumpigt” sätt att åstadkomma politiska poänger på hemmaplan. Till detta så skrev Anna Kinberg Batra en debattartikel där hon hävdade att Sverige ska vara en tydlig röst för fred, frihet och försoning. Trots detta går Kinberg Batra till attack mot att Sverige står upp för en tvåstatslösning och att vi slår vakt om mänskliga rättigheter i Saudiarabien.

Internationellt hyllas Wallström för sitt handlande, hon vinner priser och får starkt stöd av människorrättsorganisationer. Samtidigt försöker Moderaterna sänka henne genom att ta Saudiarabiens parti. Det blir svårt att förstå detta som ett led i en saklig kritik av regeringens utrikespolitik.

Svarmålningen rörande relationerna med Israel

Vid regeringsförklaringen den 3 oktober 2014 gjorde tillträdande statsminister Stefan Löfven klart att den nya regeringen hade för avsikt att erkänna staten Palestina. Reaktionerna från den svenska högern lät inte vänta på sig, och borgerliga debattörer och politiker var snabbt ute och uttryckte sin ilska. De flesta av uttalandena var inte en kritik av sakfrågan, utan kommentarer om karaktärerna hos våra stats- och utrikesministrar; Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson kallade beslutet “illa genomtänkt”, samtidigt som Liberalernas partiledare Jan Björklund hävdade att besutet inte var klokt. Vidare så blev utrikesministern anmäld av den moderata riksdagsledarmoten Ulrika Karlsson till Konstitutionsutskottet, och så rullade det på, med uttalanden av Birgitta Ohlsson, Siwert Öholm, Fredrik Federley med flera. Redan 2014 skrev dock Ekots politiska kommentator att oppositionen tog chansen att försöka sätta bilden av regeringen och utrikesministern som svaga och oprövade, “en traineeregering”, som Annie Lööf uttryckte det. Israelfrågan kom också bli ett återkommande ämne i försöken att inkompetensförklara utrikesministern.

Utanför Sverige kom beslutet att erkänna Palestina att särskilt uppröra den israeliska regeringen. Samtidigt är beslutet att erkänna staten Palestina inte särskilt kontroversiellt från ett folkrättsligt perspektiv. Sedan lång tid tillbaka har en tvåstatslösning varit den enda trovärdiga lösningen på en av Mellanösterns mest långrandiga konflikter, en lösning som åtnjuter brett internationellt stöd. Linjen har varit FN:s under en lång tid, och hålls även av EU, USA och Ryssland. Totalt har 135 länder erkänt Palestina som stat och kort efter Sveriges erkännande så röstade även brittiska underhuset för ett erkännande av Palestina med röstsiffrorna 274/12. Händelsen beskrevs då som historisk av den brittiska tidningen The Independent.

Sedan erkännandet av staten Palestina och förespråkandet av FN:s tvåstatslösning har Sverige haft frostiga relationer med Israel. Relationen kom senast upp i media när Wallström valde att ställa sig bakom EU:s utrikestjänsts (EAS) krav på att utreda förekomsten av utomrättsligt våld i Israel, vilket stöddes av såväl flera folkrättsexperter som Amnesty International. Detta ledde återigen till en svartmålningskampanj från den svenska borgerligheten. På Twitter kokade den svenska högern, där bland annat Aron Modig (KD) beskrev det som ett haveri och Hanif Bali (M) jämförde Wallstöm med någon som har Tourettes syndrom. Kritiken uteblev dock mot såväl experter, Amnesty International och EAS. Ingen inom högern krävde att Federica Mogherini – EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik – skulle avgå.

Samtidigt kan det vara klokt att ha i åtanke att även tidigare utikresministrar kritiserat Israel. Moderaten Carl Bildt sade redan 2006 att: “Israels upprepade angrepp på de ockuperade palestinska områdena och särskilt Gaza är upprörande. De strider mot folkrätten i likhet med de fortsatta raketbeskjutningarna från palestinskt område. Utomrättsliga avrättningar och urskillningslöst dödande som drabbar civilbefolkningen måste upphöra.”

Ofta används Israels reaktioner som argument för att Wallström skulle vara särskilt dålig på att hantera frågan om Israel. Visst är det uppenbart att den israeliska högerregeringen har tagit varje möjlighet att kritisera Wallström såväl högt som ljudligt. Men att detta skulle vara ett argument mot Wallströms kompetens är dock tveksamt; diplomatiforskaren Christer Jönsson pekar på att Israels regering är överkänslig när det gäller kritik och att den svenska kritiken mot Israel är välgrundad.

Det är svårt att avgöra vilka som är mest överkänsliga: borgerliga debattörer eller en demokrati som inte kan hantera krav på internationella utredningar utan att börja porta utrikesministrar. Men överkänsligheten från borgerlig sida handlar mest om att plocka billiga populistiska poänger istället för att stå upp för vad som är rätt. Tittar vi på vad som skrivs inom Israel finner vi att en av landets tyngsta journalister, Nahum Barnea, skriver på Ynet att den svenska regeringen nästan är den enda som står upp mot den israeliska högern och att Sverige ska ha heder för detta.

Wallström är en förkämpe för en tvåstatslösning. Hon delar samma värdegrund i frågan som moderaten Carl Bildt, EU:s utrikestjänst, folkrättsexperter och israeliska journalister. Trots detta försöker den svenska högern utmåla henne som inkompetent: samma utrikesminister som står upp för vad som är rätt och riktigt, en utrikesminister som lyssnar på experter och vågar utmana en allt mer aggressiv högerregering i Israel.

Högern väljer att sopa brott mot mänskliga rättighter under mattan

Den svenska högern har bestämt sig. Taktiken är tydlig. Som vi visar i samtliga tre exempel är kritiken mot Wallstöm grundlös. Wallstöm är en utrikespolitiker av rang, internationellt erkänd och stödd av experter. Kritiken mot Wallström handlar inte om några verkliga tillkortakommanden, utan det rör sig om uppdiktade fantasifoster som används för att högern ska vinna billiga poänger. Poänger som kommer till priset av att Sveriges höger försvarar dikaturer och sopar brott mot mänskliga rättigheter under mattan.

Inlägget skrevs av Elis Örjes, Emil Bustos och Petter Martinsson.

Dela