”Who deserves what? Om Lena Andersson och skatt

”Who deserves what? Om Lena Andersson och skatt

Lena Andersson diskuterade i fredagens Dagens Nyheter moralen kring skatteflykt och problematiserar idén om skattesystemets legitimitet. Andersson frågar sig retoriskt hur mycket staten egentligen får ta av folks intjänade pengar och skriver att det finns två sätt att se på skatt: ”antingen som att staten har rätt till de pengar som finns och ackumuleras i landet” eller att ”staten ödmjukt ber medborgarna om medel”. Det är helt enkelt inte sant, det finns betydligt fler sätt att se på skatt och den dikotomi som Andersson målar upp är i grund och botten falsk.

Exempelvis finns en tradition, sprungen ur den franske upplysningsfilosofen Rousseau, ser samhället som ett slags kontrakt. För att kunna bo och leva tillsammans väljer vi att ge upp vissa rättigheter för att lösa gemensamma problem. Genom demokratiska val förverkligas denna idé på regelbunden basis. Skatten blir då det vi överlämnar till den gemensamma potten.

Vi kan även ha en syn på skatter  som är mer vanlig bland nationalekonomer. Den hämtar sin livskraft ur John Stuart Mills utilitarism. Skatt är något praktiskt som används för att lösa problem som marknaden inte lyckas lösa effektivt på egen hand.

Exempelvis kan skatter användas för att rätta till de negativa externa effekter som uppstår av koldioxidutsläpp eller bostadsmarknadens oförmåga att tillgodose bostadsbehoven. Alternativt ser man skatt som att konsumtion som bör flyttas dit den gör mest nytta, under förutsättningen att incitamenten att arbeta och spara inte urholkas för mycket. Utifrån detta synsätt kan varken individen eller staten hävda att de förtjänar eller har moralisk “rätt” till några resurser. Ekonomipristagaren och liberalen Milton Friedman sammanfattar sin syn på saken med orden:

I think desert is an impossible thing to decide. Who deserves what? Nobody deserves anything! Thank God we don’t get what we deserve.

Budskapet är att samhällsanalysen inte bör utgå ifrån uppfattningar av vad folk “förtjänar” – för vem kan egentligen avgöra det?

Ytterligare en annan, mer rättighetsetisk tradition, utgår ifrån att alla medborgare har vissa grundläggande positiva rättigheter, så som rätt till bostad, utbildning och sjukvård. Skatter får sin legitimitet genom att de finansierar upprätthållandet av dessa rättigheter. Exempelvis är det är svårt att hävda att de mänskliga rättigheterna skulle kunna garanteras om stater förhindrades att ta ut skatt.

Det finns med andra ord en mångfald av sätt att betrakta skatteuppbörd i politisk teori och nationalekonomi. Att måla upp en dikotomi mellan en å ena sidan rovgirig och å andra sidan bedjande stat leder inte till konstruktiva debatter. Och sådana är vi i stort behov av på skatteområdet: behöver vi en fastighetsskatt för att effektivisera beskattningen? Eller kanske en ännu mer omfattande reform för att ge incitament för arbete och sparande? Och hur ska vi förhålla oss till uppkomsten av de rekordstora kapitalvinster som bland annat Piketty skriver om?

De flesta är överens om att det finns en gräns för hur mycket staten bör få ingripa och korrigera i utfallet av marknadsprocessen. Var den gränsen ska dras är en intressant fråga och vi kritiserar inte idén att en sådan gräns bör finnas – egendomsskydd är en av många komponenter i ett fungerande samhälle. Likaså är det möjligt att diskutera huruvida staten använder skatteintäkterna rätt.

Det som dock bör få även svenska liberaler att rygga tillbaka inför Anderssons argumentation är att hennes frontalangrepp på skattesystemets legitimitet som sådant eroderar grunden för välfungerande modernt samhälle.

Anderssons centrala tes: Är skattesystemet så omoraliskt att vi – snarare än att fördöma – bör hylla skatteflyktingar som rebelliska hjältar i kampen mot stora stygga staten? Är skatten den sanna girigheten?

På den första frågan är svaret uppenbart. Om du inte gillar lagen kan du försöka ändra den via den demokratiska processen. Att försöka komma runt den kan inte vara ett alternativ i en fungerande rättstat. På den andra frågan svarar vi att skatteuppbörden verkar vara en grundläggande del i ett fungerande modernt samhälle, och för att lindra Anderssons indignation över “girigheten” i skattesystemet så citerar vi med glimten i ögat ännu en gång Milton Friedman: “Tell me: Is there some society you know that doesn’t run on greed?”

Inlägget är skrivet med vår vän Magnus Irie, doktorand i nationalekonomi vid Stockholms Universitet. Som även skrivit om identitetspolitk här.

Dela