Hur höga ska skatterna vara?

Hur höga ska skatterna vara?

Hur höga ska skatterna vara? Den politiska debatten är ständigt närvarande. Under de senaste åren har även ekonomernas intresse för frågan ökat. Så länge staten har fördelningspolitiska ambitioner och en liten grupp får en stor del av inkomster så finns det mycket som tyder på att en hög progressivitet är motiverat rent ekonomiskt.

Under de senaste åren har ett skifte blivit märkbart inom den nationalekonomiska forskningen. Tunga namn som nobelpristagarna Joseph Stiglitz och Paul Krugman sitter i paneler på amerikanska universitet och pratar om kostnaderna av stora klyftor. Samtidigt gör den franske ekonomen Thomas Piketty succé med sin bok om ojämlikhet på andra sidan av Atlanten.

Ett förslag som dessa ekonomer lyfter för att minska ojämlikheten och för att öka effektiviteten i ekonomin är att värna och utveckla den progressiva beskattningen. Samtidigt utmanas på hemmaplan av borgerligt sinnade personer som hellre vill se samma skattesats för alla – en platt skatt.

För att underlätta läsningen av dessa resonemang är det här på sin plats att skilja på genomsnittlig skatt och marginalskatt. Den genomsnittliga skatten beskriver hur stor del av inkomsterna som går till skatt. Marginalskatten är skatten på ytterligare en intjänad krona. I Sverige ligger den högsta marginalskatten på arbete i dag på omkring 70 %, med andra ord betalas då 70 öre i skatt på varje extra intjänad krona. Den högsta genomsnittliga skatten på arbete ligger i stället på omkring 60 % (1).

För att förstå betydelsen av detta skifte kan det vara värt att blicka bakåt. Under tidigare decennier fanns det många ekonomer som var starka motståndare mot progressiv beskattning. Under 1970-talet var den ekonomiska skolbildningen Chicagoskolan stark, med namnkunniga företrädare som Milton Friedman, och hade starkt inflytande på politiken förd hos bland annat president Ronald Reagan i USA.

På senare tid har som sagt Joseph Stiglitz dock kraftigt ifrågasatt ändamålsenligheten i en politik som sänker skatten för de allra rikaste. Speciellt i två böcker, The Great Divide och Price of Inequality, visar Stigliz på att det inte finns några historiska belägg för att låga marginalskatter är förknippade med hög tillväxt. Exemplet USA är slående: på 1950-talet låg den högsta skattesatsen på 91 % medan tillväxten låg på 4,5 % om året. Sedan 1970-talet ser siffrorna annorlunda ut: medan tillväxten låg nere på 2 % har de högsta skattesatserna sänkts till 40 %. Figur 1 visar utvecklingen av BNP-tillväxten och den högsta marginalskatten mellan 1950-2012 i USA.

Marginalskatter USA

 

Även om Stiglitz resultat inte står oemotsagda finns det andra ekonomer som får liknande resultat. Bland annat hittar Piketty et al. i en artikel från 2011 att det inte finns några statistiskt säkerställda samband mellan förändringen i den högsta marginalskatten och BNP-tillväxten under åren 1960-2010 bland rika länder.

I takt med tiden har både teorin och empirin bakom progressiva skatter utvecklats, och i dag finns det en rik flora av forskning kring varför vi kan ha en progressiv beskattning. Det klassiska sättet att diskutera beskattning inom nationalekonomin är att se hur staten skulle utforma beskattning under förutsättning att staten vill se till alla människors välbefinnande (2).

Det första steget går ut på att se hur staten skulle beskatta om den hade all information tillgänglig. Då skulle staten beskatta människor baserad på deras inneboende produktivitet Anledningen är enkel: människor har incitament att arbeta så mycket som de tycker är lämpligt men kommer inte påverkas av skatten – eftersom skatten inte är beroende av hur mycket de tjänar. På så sätt kan staten beskatta människor och sedan omfördela baserat på hur mycket jämlikhet människorna vill ha.

Men Skatteverket kan inte observera hur produktiva människor är, utan enbart hur stor inkomst de har. Till skillnad från när staten beskattar produktivitet så påverkat skatt på arbete människors drivkrafter att arbeta. Allt annat lika är människor mindre benägna att arbeta en extra timme om de får behålla mindre av sina inkomster efter skatt. Detta skapar en avvägning för riksdagen. En högre skattesats ökar skatten från de pengar som arbetas ihop. Samtidigt väljer människor att arbeta mindre eftersom det blir mindre lönsamt att arbeta. Med andra ord finns det en målkonflikt mellan omfördelning och effektivitet

Hur stor ska då den högsta marginalskatten vara? Även om vi skulle vara ense om hur viktigt det är med omfördelning finns det inget tydligt svar från ekonomerna. Pirttilä och Selin (2011) visar i en bilaga till 2011 års Långtidsutredning att den kan variera från 49 % till 75 % inom standardmodellen. Dock finns det ekonomer som vill ha samma marginalskatt för alla människor, det vill säga en platt skatt; Jacob Lundberg argumenterar förtjänstfullt i en rapport för Timbro att en platt skatt skulle öka statens skatteintäkter (för vår kommentar på samma rapport, se här) (3).

Det finns som sagt en avvägningen mellan människors drivkrafter å ena sidan och omfördelning å andra sidan. Det kan dock finnas andra skäl att ha en progressiv skatt på arbetsinkomster efter som det andra snedvridningar på marknaden som gör att de rikaste får inkomster som inte påverkas av fler arbetade timmar.

En viktig utveckling av den grundläggande modellen handlar om att de rekordrika har inkomster som inte motsvarar lönen på en konkurrensutsatt arbetsmarknad, man kan förenklat sig att de rekordrika “roffar åt sig” på andras bekostnad. Hur kan det komma sig? Stiglitz menar att det kommer sig av att vi riggat samhället för de rika: “Of the one percent for the one percent”.

En mer liberalt sinnad ekonom hade nu invänt att detta inte är för att rika kan roffa åt sig. Kan de rika roffa åt sig borde fältet vara öppet för andra att också klättra upp och hämta godbitarna. Med andra ord måste det finnas en anledning till att de rekordrika kan tjäna så mycket som de faktiskt gör. En sänkning av skatten för de rikaste skulle då leda till att de rikare arbetar mera, fler får drivkrafter att jobba hårdare för att i sin tur bli rika och på så sätt skapas en positiv spiral som ger jobb och välfärd åt alla.

Men man behöver inte gå långt för att se att detta inte stämmer. Bara i Sverige kan politiker göra sig förmögenheter på att besitta information om och hur privatisering av välfärden ska äga rum samtidigt som rättssystemet inte ens lyckas rå på de ansvariga när landets banker havererar. Rika besitter mer information, har bättre möjligheter och kontakter samt en privilegierad ställning vilket gör att de har möjligheter att att sko sig själva på andras bekostnad.

Det blir alltså ingen konkurrens mellan individer, vilken i vanliga fall skulle hindra någon från att tjäna pengar utan att göra något för dem. En liknande mekanism beskriver Piketty et al. (2011) i förhållandet mellan Vd:ar och löner. När marginalskatterna går ned ökar incitamenten för direktörerna att öka sina egna löner (då det blivit mer lönsamt). Men eftersom direktörerna till viss mån själva kan sätta sina löner leder detta bara till att pengar flyttas från arbetarna lönekuvert upp till Vd:ns egna.

Under de omständigheter som diskuterats ovan kan en progressiv skatt motiveras på av effektivitetsskäl. Eftersom de rekordrika roffar åt sig på andras bekostnad kan vi öka beskattningen av dessa människor utan att det skadar incitamenten, eftersom de inte tjänade pengarna genom att svara på incitamenten till att börja med.

För att sammanfatta finns det tydliga skäl för en progressiv beskattning på arbete. Den grundläggande modellen pekar på att progressiv beskattning är optimalt så länge staten har fördelningspolitiska skäl. Skatten ökar desto mindre de rekordrikas arbetsutbud är för högre skatter och desto färre de är. Dessutom kan en högre högsta marginalskatt motiveras av att de rekordrika kan roffa åt sig höge inkomster än vad de skulle ha tjänat på en välfungerande marknad.

 

Noter

(1) Det finns även andra skatter som kan vara platta (skatt på kapitalinkomster), progressiva (skatt på arbetsinkomster) eller regressiva (moms). För enkelhetens skull talar vi endast om skatt på arbetsinkomster i inlägget.

(2) Resultatet om progressiva skatter är ett robust resultat, och håller så länge staten lägger någon vikt vid omfördelning och elasticiteten inte blir oändlig på toppen. För en djupare diskussion, se denna artikel av Piketty och Saez (2012)

(3) För en hyfsat tillgänglig översikt, se denna uppsats av Piketty, Saez och Stantcheva från 2011.

Foto: Johannes Jansson/norden.org

Dela