Skattat bäst som skattar högst Timbro

Skattat bäst som skattar högst Timbro

En ny rapport från Timbro visar att ett avvecklande av den statliga skatten skulle vara självfinansierande. Samtidigt visar osäkerheten inom den ekonomiska forskningen att resultaten inte behöver vara robusta. Vi skulle inte rekommendera Magdalena Andersson att införa platt skatt.

Borgerligheten ropar efter sänkta skatter i tid och otid. Tidigare i juni släppte Timbro en rapport skriven av Jacob Lundberg på ämnet platt skatt. Rapporten presenterar en simulering över vad som skulle hända med statsfinanserna om den statliga skatten (inklusive värnskatten) skulle tas bort.

Lundbergs beräkningar visar att sänkningen av den statliga skatten skulle vara självfinansierande. Tanken är att skattebortfallet på 33 miljarder kronor kompenseras av att rikare människor skulle arbeta mer och konsumera mer varor – och därmed öka skatteintäkterna genom inkomstskatt och moms.

I grund och botten lämnar rapporten ett välskrivet bidrag till den allmänna skattdebatten och bygger på en gedigen kunskap om nationalekonomisk forskning. Samtidigt ifrågasätter vi om man kan dra så starka slutsatser på tämligen förenklade modeller. Slutsatsen att en omfattande skattesänkning vore självfinansierande, och att det därmed vore motiverat att införa platt skatt, bör man nog vara mycket försiktig med att gå vidare med till politikerna.

Vår huvudsakliga problematisering av resultaten utgår ifrån att människor med höga inkomster utgör en heterogen grupp, och att slutsatser utformade efter de precis vid skiktgränsen för statlig skatt inte behöver gälla för de rekordrika (topp 1 procent), och än mindre för de katastrofrika (topp 0,05 procent).

För att peka på de skillnader som finns även bland de rika har vi tagit fram data på inkomstandelar för olika grupper delat på deras storlek av befolkningen (figur 1). Med andra ord jämför vi hur mycket mer de rika har jämfört med om alla hade haft samma inkomst. Som vi ser tjänar de 1 % rikaste drygt 5 gånger mer än vad som hade varit fallet med en jämlik fördelning, medan de 0,05 % rikaste tjänar över 35 gånger mer än vad som hade varit fallet annars. Som framgår tydligt finns det en betydande ojämlikhet även bland de 10 % med högst inkomster.

Graf: Relativ fördelning av rikedom

Figur 1: Relativ fördelning av rikedom

 

Innan vi går in på detaljer kan det dock vara värt att förstå logiken bakom Lundbergs modeller. Vid första anblick kan det verka märkligt att en sänkning av skatten skulle öka statens skatteintäkter. Samtidigt är principen inte särskilt komplicerad: om skatten på den sista kronan höjs blir du – allt annat lika – mindre benägen att arbeta hårdare. Detta är tämligen okontroversiellt, skulle skatten på nästa intjänad krona vara 100 % är det få som skulle vilja arbeta mer.

Men hur stor är denna effekt? Hur mycket mindre arbetar du om staten höjer skatten med en procent? Ekonomer arbetar febrilt med att estimera olika värden på dessa elasticiteter. Anledningen till att vi vill ha dessa är att vi kan använda dem för att räkna ut ivlken skattesats som optimerar skatteintäkterna till staten. Om skatterna är alltför höga så kan vi i teorin öka intäkterna genom att sänka skatten.

För att illustrera förhållandet mellan skattesats och skatteintäkter ritar Lundberg upp den berömda Lafferkurvan. Kurvan har formen av ett upp-och-nedvänt U som visar vid vilken skattesats vi får in mest inkomster för de ovanför brytpunkten för statlig skatt. Den optimala totala skattesatsen för dessa människor räknas fram till 61 procent, vilket då är lägre än dagens högsta sats på 77 %. Denna beräkning kommer av en formel härledd av Saez (2001) som menar att den optimala skattesatsen på höga inkomster beror på hur starkt människor reagerar och hur ojämlikt samhället är (1).

Det första problemet med denna metod är att den inte tar hänsyn till de stora skillnaderna som finns mellan de rika och de rekordrika. När vi då beräknar den optimala skattesatsen finns det en reell risk att vi väljer en för låg skattesats och därmed får ut mindre skatt än vi först hade tänkt. Justerar man för detta med data från Piketty et al. får man att den högsta skatten bör ligga strax över 70 % istället för på 61 % (2).

Vidare så kan man göra mer komplicerade modeller än den Lundberg använder. Exempelvis kan man justera för att människor kan inkomstväxla mellan lön och kapitalinkomst, samt att rika har större möjligheter att “roffa åt sig” inkomster på andras bekostnad. Tar man hänsyn till detta så visar Piketty, Saez och Stantcheva i en mer utvecklad modell att den högsta optimal skattesatsen ligger på omkring 76 % (3).

För det andra finns det även en annan effekt av höjda skatter, nämligen att man vill ta igen den inkomst man förlorat genom att arbeta mer (den så kallade inkomsteffekten). Lundberg skriver själv att den troligen är rätt låg men visar att den ändå kan öka den beräknade optimala skattesatsen från 61 % till 65 %, vilket i sammanhanget rör sig om miljardbelopp och minskar sannolikheten att reformen blir självfinansierande.

För de tredje så antar Lundberg indirekt att all konsumtion från de rika kommer ske i Sverige. Om rikare människor bara tar sin extra inkomst och åker till Nice för pengarna så kommer svenska staten inte får in ökad skatt via momsen. I sin bok Inequality (2015) visar Atkinson att effekter från dylika importläckage skapar kraftig osäkerhet kring var den optimala skattesatsen ligger.

Dessa exempel syftar inte till att ta fram en ny, optimal skattesats. I stället syftar de till att problematisera resultatet att borttagandet av den statliga skatten vore självfinansierande. Verkligheten är komplex och det finns ännu ingen konsensus inom den ekonomiska forskningen exakt hur vi ska beräkna optimala skattesatser.

Vidare finns det en inneboende spänning när man har valt en viss skiktgräns mellan att beskatta de rekordrika tillräckligt högt, samtidigt som man inte vill beskatta de med måttligt höga inkomster för högt.

Det finns inget som säger att dagens nivåer är optimala, däremot ska vi vara mycket försiktiga med att sänka skatterna i hopp om att dynamiska effekter ska öka dem igen. Vissa av oss har inte glömt de underskott som uppstod efter att den borgerliga regeringen Bildt, med Ann Wibble i spetsen, satte sin tilltro till dynamiska effekter.

 

Fördjupning

  1. Saez visar att den högsta optimala skattesatsen tar formen t = 1 / (1+ a*e), där e är ett mått på tidigare nämnda elasticiteter medan a är ett mått på ojämlikhet. Lundberg beräknar a genom att utgå ifrån skiktgränsen för statlig skatt – vilket inte är en orimlig utgångspunkt.
  2. Om vi använder ett mått på a från Pikettys och Saez’ databas “World Top Income Database” får vi att a har legat runt 1,9-2,0 i Sverige sedan år 2000, får vi att samma formel ger en högsta skattesats på drygt 70 %.
  3. Förutom tidigare nämna elasticitet tar de även hänsyn till effekter som kommer från att människor i viss grad kan skifta inkomster mellan lön och kapital (och dessutom gömma pengarna utomlands) samt att de på toppen kan ha sett sina inkomster öka inom ett företag i stället för arbetarna längre ned. Genom att använda siffrorna i Pikettys och Saez exempel (0,1 och 0,3) och räkna på en platt kapitalskatt om 30 %

 

Dela