Vårdvalet – en sjuk historia

Vårdvalet – en sjuk historia

Privatiseringarna inom sjukvården skulle kombinera individuell valfrihet med ökad likvärdighet och lägre kostnader. Verkligheten visar sig vara annorlunda: resurserna har blivit mer ojämlikt fördelade, utnyttjandet är mer präglat av klass och kostnaderna har fortsatt att öka.

Nu går debatten het om borgerlighetens fria skolval, och Dagens Industris ledarsida frågar sig om regeringen, med Stefan Löfven i spetsen, har för avsikt att stoppa vinsterna i friskolorna och att regeringen nu går för långt. Samtidigt är skolans område inte den enda delen av välfärden som fått gå igenom liberala reformer, hur har det gått för exempelvis valfriheten inom vårdsektorn?

Sedan 2009 har vårdvalet spridit sig kraftigt över landet, vilket har följts av en stadigt växande skara av privata vårdutövare. Förespråkarna kallar detta för en seger för egenmakten, medan skeptikerna menar att det inte är oproblematiskt att släppa in marknadskrafterna.

I grund och botten innebär olika typer av patientvalssystem – inklusive det debatterade skolvalssystemet – att vi blandar två olika logiker. På den ena sidan står marknadens logik där utbud och efterfrågan skickar prissignaler och skapar fördelningar baserade på lönsamhet. På den andra sidan står den offentliga sektorns logik där tjänster ska fördelas efter behov, inte plånbok.

Nu när vårdvalet har funnits i några år kan det vara värt att se vad olika utvärderingar säger om det. Utvärderingarna visar att privatiseringarna verkar leda till att (1) resurserna för vård är mer ojämlika, (2) vårdutnyttjandet är mer ojämlikt, och (3) det har inte blivit lägre kostnader i vården.

Riksrevisionen har undersökt etableringen av vårdcentraler. Myndigheten visar att det skett ett skifte där det öppnas fler vårdcentraler i socio-ekonomiskt starkare områden, mer tätbefolkade och har lägre vårdbehov, medan de har stängts ned i områden med större vårdbehov. Samtidigt har nästan alla landsting fler vårdcentraler nu än 2009. Läkarförbundet har vidare tittat på resurserna till primärvården och hittar att resurserna har ökat i södra Sverige medan de faktiskt minskar relativt i norra Sverige.

Tittar vi i stället på ojämlikheten för vårdkonsumtionen menar Riksrevisionen att den blivit mer ojämlik som helhet som en konsekvens av vårdvalet. Ojämlikheten syns framför allt vad gäller inkomster, men inte vad gäller ålder eller kön. Vidare trängs patienter med svårare behov undan av patienter med enklare behov. Myndigheten för vårdanalys har tittat närmare på effekterna i Stockholms län, där de hittar att vårdvalet lett till en ökad segregering av vården, där högutbildade och höginkomsttagare oftare går till privata vårdgivare.

Vad gäller kostnaderna hittar Riksrevisionen inte att privatiseringarna ska ha bidragit till sänkta kostnader, tvärtom ökar kostnaderna lika mycket som tidigare. Läkarförbundets utvärdering visar vidare att primärvårdens andel av kostnaderna är i princip oförändrade under det senaste decenniet.

Den offentliga sektorn kan och ska inte göra allt. Men i flera fall gör den saker bättre än marknaden. Det är ett balansläge där man måste väga marknadens fel och brister mot statens. Det vi nu ser är effekten av flera misslyckade privatiseringsexperiment där staten uppenbart är en bättre utförare och ägare av verksamheten än marknaden.

Sjukvården är central för att samhället ska fungera. Därför behöver vi en seriös debatt om hur vi ska få den mer kvalitativ och jämlik. Borgerligheten borde fokusera på detta i stället för att skrämmas med anti-kapitalistspöken till höger och vänster.

 

Dela