Om Kokkonen och kolonialismen

Om Kokkonen och kolonialismen

I Andrej Kokkonens gästkrönika som publicerades i Göteborgsposten idag, frågar han sig om inte en mer nyanserad bild av kolonialismen behövs, underförstått att det är de positiva nyanserna som vi lider brist på. Som stöd hänvisar han till ekonomisk forskning, men hans tolkning överensstämmer inte med vad forskarna faktiskt kommit fram till.

Kokkonen hänvisar till forskning av Daron Acemoglu, Simon Johnson och James A. Robinson. Han menar att författarna visar att skillnader i ekonomisk utveckling i världen idag kan förklaras med att vissa länder lidit brist på kolonial historia. Forskarna visar bland annat att bosättarkolonier som exempelvis Australien, Kanada och USA är mer rättssäkra, demokratiska och rikare idag jämfört med forna kolonier där européerna inte bosatte sig i lika stor utsträckning, exempelvis Kongo, Syrien eller Indien. Detta tolkar Kokkonen som belägg för att graden av kolonialt inflytande påverkar faktorer som demokrati och välstånd positivt.

På den här bloggen värderas saklighet högt så jag nöjer mig med att säga att Kokkonen gör en tolkning som ligger ganska långt ifrån den konventionella tolkningen av Acemoglu och Robinsons forskning. För att förstå vad som gör Kokkonens tolkning bristfällig är det fördelaktigt att försöka reda ut vad det är som forskarna egentligen försöker visa. I författarnas bok på samma tema Why Nations Fail, tittar de mycket riktigt på förhållandet mellan ekonomisk och social utveckling och länders koloniala historia. Författarna undersöker dock inte om länderna varit koloniserade per se, utan vilken typ av institutioner som kolonialmakterna upprättade (eller ersatte befintliga institutioner med).

Författarna skiljer på två huvudtyper av institutioner, inkluderande och extraherande. Inkluderande institutioner är sådana som låter stora delar av befolkningen delta i det politiska beslutsfattandet medan extraherande institutioner är sådana som låter en liten del av befolkningen styra och ställa över resten.

Lite förenklat så menar de att den relevanta skillnaden mellan exempelvis Australiens och Kongos koloniala historia är att britterna upprättade inkluderande institutioner i den förstnämnda men extraherande institutioner i den senare. Det är inte heller någon slump att inkluderande institutioner upprättades i nästan alla bosättarkolonier, eftersom det var de kolonier där européerna själva var i majoritet eller i vissa fall snarare blev i majoritet efter att ursprungsbefolkningarna dött eller (för-)flyttat(s). I kolonier där européerna inte bosatte sig i nämnvärd utsträckning upprättades istället oftast extraherande institutioner.

Vad Acemoglu, Johnson och Robinson försöker visa i den forskning som Kokkonen refererar till är alltså inte – som Kokkonen hävdar – att den graden av kolonialt inflytande påverkar den ekonomiska utvecklingen positivt. Om något så är slutsatsen att de fall där kolonialt inflytande inte haft negativ effekt på kolonierna ofta är de fall där kolonialmakterna upprättade inkluderande institutioner, vilket i sin tur nästan uteslutande var i bosättarkolonier.

Huruvida Acemoglu, Johnson och Robinson har en korrekt beskrivning av kolonialismens påverkan på forna kolonier är svårt att uttala sig om. Vad som borde vara tydligt är att Kokkonens tolkning av deras slutsatser inte är helt rättvisande. Vidare, lyfter Kokkonen frågeställningen om huruvida kolonialismens positiva effekter bör lyftas fram mer. Det är snarare så att de positiva sidorna lyfts fram allt för ofta. Kolonialismen lyfts ofta fram som en av de främsta anledningarna till västvärldens nutida rikedom. Man beskriver det som att det koloniala projektet lade grunden för den ekonomiska utvecklingen i Europa och USA. Men granskar man sådana påståenden närmare så ser man att de lider av minst lika stora brister som påståenden om kolonialismens positiva påverkan på kolonierna – det är dock ett ämne för en annan text.

Sammanfattningsvis bör man vara väldigt försiktig när man uttalar sig om kolonialismens positiva effekter, vare sig det gäller forna kolonier eller kolonialmakter, då de samband som är involverade är oerhört komplexa. ’’Kolonialismen’’ i sig som förklaring till forna koloniers fattigdom eller forna kolonialmakters rikedom kan inte sägas vara speciellt imponerande ur ett forskningsperspektiv, men tendensen att använda den som sådan har antagligen politiska snarare än vetenskapliga grunder.

Dela