Problemet med Lindbergs byggsubventioner…

Problemet med Lindbergs byggsubventioner…

… är att de inte fungerar. I alla fall inte i högkonjunktur. Lindberg gör flera angelägna poänger med sin text om bostadsmarknaden i sin text på Politism, men missar några viktiga aspekter. Byggsubventioner riskerar att fungera lika dåligt som höjda presumtionshyror av samma anledning: byggkapaciteten har slagit i taket. Bostadsfrågan måste även ses i ett bredare perspektiv där både utnyttjandet och flyttkedjor beaktas.

En av utredningens slutsatser är att förändrade presumtionshyror skulle ha en mycket begränsad påverkan på nyproduktionen av hyresrätter. Bostadsbyggandet är mycket högt ur ett historiskt perspektiv och i den nya rapporten Hyra vid nyproduktion skriver utredaren att produktionen ligger nära sin maximum.

Detta beror både på brist på kvalificerad arbetskraft i byggsektorn och begränsad kapacitet hos kommuner att planlägga mark i den takt som krävs för ett större byggande. Det finns därför skäl att tro att varken högre bostadspriser eller höjda hyror skulle öka bostadsbyggandet på kort sikt. Men detta gäller även statliga investeringar – som Lindberg föreslår.

Det viktigaste för hyresmarknaden är ett effektivt utnyttjande av befintligt bestånd. Gamla ska inte bo i stora opraktiska lägenheter och familjer i trånga lägenheter med långt till skola och jobb. Om bristande flexibilitet kompenseras av statliga subventioner riskerar man snart stå med stora tomma bestånd eftersom att mekanismerna för marknaden att svara på efterfrågeförändringar bokstavligen byggs bort.

Lindberg har dock helt rätt i att “det [är] ekonomiskt mer gynnsamt för ett välbetalt hushåll att låna pengar till ett bostadsköp än att hyra” och de problem de leder till. Förutsättningen för en god tillgång till hyresrätter är att det är en attraktiv investering i förhållande till bostadsrätter. Även om det förmodligen inte kommer att ge avtryck i den nuvarande högkonjunkturen, så innebär möjligheten att ändra presumtionshyror vid till exempel en standardhöjning ett litet bidrag till ökad flexibilitet för hyresgäster och hyresvärdar och hyresrätten som livskraftig upplåtelseform, där den skatteöversyn Lindberg nämner också spelar en avgörande roll.

Lindberg lyfter också farhågan att överdrivet höga hyror kommer leda till att hyresrätter står tomma samtidigt som vi har akut bostadsbrist. Det är förstås ett utfall som ingen önskar, men inte särskilt sannolikt. Det finns oss veterligen ingen statistik som tyder på att tomma lägenheter är ett växande problem i nuläget. Som fastighetsägare finns det endast skäl att inte upplåta tillgängliga lägenheter om kostnaden för förvaltning överstiger hyresintäkten eller om uthyrning till låga hyror påverkar framtida hyror eller hyror i övrigt bestånd negativt.

Det första kan i princip avfärdas så länge det inte råder bostadsöverskott. Den andra risken blir betydligt större om marknaden domineras av få fastighetsägare eller begränsade möjligheter att ändra hyror över tid, vilket är precis vad kraftig reglering av hyresmarknaden ger upphov till.

Pratar man om bostadspolitik får man inte heller glömma flyttkedjor. Det är inte så att alla har råd med nya bostäder men det viktigaste är att de som har råd med nya bostäder lämnar de gamla till någon annan, som kan åtnjuta dem till ett lägre pris tack vare det ökade utbudet. Det är inte bostadspolitikens uppgift att alla får bo i splitternya lägenheter i Norra Djurgårdsstaden.

Vi välkomnar Lindbergs inlägg bostadsfrågan men vill påpeka vikten av att se bostadsfrågan som en helhet. Mekanismer för byggande, hyror, subventioner, uthyrning och utnyttjande hänger ihop och det gäller att hålla tungan rätt i munnen.

Inlägget är skrivet i samarbete med Wilhelm Lindblad

Dela