Varför inte jämlikhet?

Varför inte jämlikhet?

Tre reformer som skulle öka både jämlikheten och effektiviteten. Ett bättre samhälle är möjligt trots vad Segerfeldt säger. Wigforss och erfarenheten lär oss att valet inte står mellan två extremfall, utan att vi hela tiden måste treva oss fram i jakten på något bättre.

 

Med sin rapportserie Klass i Sverige försöker vänstertankesmedjan Katalys sätta klass på dagordningen. Högern är inte sen att komma med en replik. Fredrik Segerfeldt svarar: Sverige är ett klassamhälle i bemärkelsen att produktionsmedlen ägs privat och att det finns skillnader i inkomster samt i bildning och smak.

 

Segerfeldt menar att klassamhället kommer bestå så länge ingen försöker införa kommunistisk diktatur. Anledningen till detta: människor är till naturen olika. Detta är inte något som enkelt kan lösas på politisk väg: det ofta finns en målkonflikt mellan att använda politiska åtgärder för att öka jämlikheten och ge människor incitament att arbeta och investera för att öka det samlade välståndet.

 

Detta är dock att måla upp en falsk dikotomi. Valet står inte mellan oreglerad kapitalism eller östtysk kommunism. Sverige har, precis som de flesta länder, valt en blandekonomi. Frågan är med andra ord hur man förhåller sig till målkonflikter mellan jämlikhet och effektivitet. Det finns idag reformer som helt undviker den konflikten genom att öka både jämlikheten och effektiviteten.

 

Ur ett historiskt perspektiv sällar vi oss därmed till Wigforss efterföljare snarare än Marx. Den gamle finansministern menade att vägen att reformera samhället inte var att måla upp ett drömsamhälle och sedan göra allt man kan för att ta sig dit. I stället handlar det om att identifiera var man står i dag samt vart vi vill komma på medellång sikt, då varje tid kräver en egen klasskamp. Med Wigforss ord ska vi leta efter provisoriska utopier.

 

För att reformera samhället ska vi sedan ha en pragmatisk grund. När vi hittat ett problem ska vi ta fram en tillfällig lösning, testa densamma och därefter utvärdera konsekvenserna. Då kan vi börja om processen på nytt och bygga nya provisoriska utopier.

 

Hur ser då Sverige ut år 2018? Tre problemområden är (1) den ökande ojämlikheten och de höga marginalskatterna, (2) skolans segregation och dess bristande roll i att skapa jämlika förutsättningar samt (3) hyresregleringens negativa roll för den sociala rörligheten.

 

Vi börjar med klyftorna. Dessa har belysts med önskvärd tydlighet av SNS Konjunkturråd. För det första kan det konstateras att Sverige internationellt betraktat är ett jämlikt samhälle. Samtidigt har klyftorna ökat kraftigt de senaste trettio åren. Gini-koefficienten, ett av de vanligaste måtten på ojämlikhet, för inkomster har ökat från 0,20 till 0,30. Det mesta av den ökningen kommer av ökad ojämlikhet i kapitalinkomster. Samtidigt har ojämlikheten i förmögenheter också ökat, likväl som arv har fått en ökad betydelse. Där ligger Gini-koefficienten i stället på 0,90, vilket är betydligt högre än den för inkomster.

 

Ett annat välkänt faktum är att Sverige har höga marginalskatter på arbete. Mycket forskning tyder på att dessa skadar incitamenten till arbete. En skatteväxling från arbete till kapital skulle kunna ha effekten att både minska snedvridningarna i ekonomin samtidigt som den ökar jämlikheten i samhället. Sänkt skatt på arbete kan finansieras av höjd fastighetsskatt, mer enhetlig kapital- och konsumtionsbeskattning samt en återinförd arvsskatt. Detta föreslås för övrigt av SNS Konjunkturråd, som dock endast föreslog att en arvsskatt borde “utredas”. Ett förslag utan arvsskatt har även skissats fram av SSU och LUF. En sådan reform är ett exempel där jämlikhet och effektivitet inte behöver stå emot varandra.

 

Vi går vidare till skolan. Ett annat exempel där vi skulle kunna gynna både jämlikhet och effektivitet på lång sikt vore att göra skolan ännu mer jämlik. Data visar att den svenska skolan kompensatoriska effekter är begränsad och arbetet i kommunerna för mer jämlikhet har kritiserats av Skolinspektionen. Utbildning har en stark samvariation med framtida inkomster. Om då barn till låginkomsttagare får en sämre utbildning så får dessa barn sämre möjligheter redan från början – vilket är ett slöseri ur samhällets långsiktiga perspektiv.

 

Det finns flera reformer som kan vara relevanta för att göra skolan mer likvärdig, men en central punkt är att reformera det fria skolvalet, vilken starkt bidrar till att duktiga elever samlas på enskilda skolor och väljer bort dåliga skolor. Vidare bidrar det fria skolvalet till en ökad skolsegregation där barn från olika bakgrunder och med olika kunskapsnivåer i lägre utsträckning möts. Detta skapar en segregerande mekanism som särskilt missgynnar barn från lägre socioekonomisk klass, samtidigt som det i en viss utsträckning verkar gynna duktiga elever.  Det är svårt att mäta om den förstnämnda effekten av friskolereformen är större, vilket alltså skulle leda till ett sänkt genomsnittligt betyg, då de sjunkande skolresultaten har flera olika orsaker. Detta diskuteras bland annat i Lärarförbundets Perspektiv på skolan – om det fria skolvalets effekter på likvärdigheten och SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser. Märk dock att en reformering av det fria skolvalet kan vara värt att eftersträva även om likvärdigheten ökar utan att inte nämnvärt öka effektiviteten. Detta då likvärdiga förutsättningar på lång sikt gör att inneboende talanger inte hindras på grund av bristande utbildning.

 

Reformförslag för en mer likvärdig skola kan ses i Skolkommissionens Policyidéer för svensk skola, vilka tyvärr avfärdats av Skolverket på ett häpnadsväckande vis

 

Slutligen bostadsmarknaden: En reformerad hyresreglering kunna leda till ökad jämlikhet och ökad effektivitet, likväl som minskad segregation. I rapporten En reformerad hyresmarknad för ökad jämlikhet visar VHRPDH-skribenterna Elis och Emil hur dagens hyresreglering leder till ett ineffektivt användande av bostadsbeståndet, motverkar jämlikhet och tvingar ut outsiders som unga och invandrare på den svarta marknaden.

 

Det finns många fall där effektivitet står mot jämlikhet. Det finns även många fall där vi kan få båda. Innan vi går till idealistiska frågor och ställer ökat välstånd för några få mot konfiskering av produktionsmedlen, så bör vi kavla upp ärmarna och göra det som är bäst för alla, först.

 

Skriven av: Emil Bustos & Nils Lager

Bild: Piotr Tomaszewski, fly4pix.pl – Own work, CC BY-SA 3.0 pl, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=35814864

Dela