Asylpolitikens svåra målkonflikter

Asylpolitikens svåra målkonflikter

Senaste veckan har flera frågor lyfts fram i samhällsdebatten. Inledningsvis är det värt att kritisera den långa passivitet som föregått veckans lagstiftande av gymnasieamnestin för ensamkommande, där barn som flytt från krig och förtryck hamnat i kläm vid omställningen till en ny migrationspolitik. Till följd har de fått vänta flera år på besked och fått bedömningar med stor brist på rättssäkerhet, vilket länge förbisetts av socialdemokratiska företrädare. Dessutom har diskussioner uppkommit kring en ESO-rapport om flyktinginvandringens kostnader och att Magdalena Andersson kopplat barnfattigdom till invandring. Socialdemokraterna, såväl som jag själv, har gjort en helomvändning i de två senare frågorna. Detta menar jag dock inte grundas i främlingsfientlighet eller populism, utan identifierande av svåra målkonflikter.

 

Invandring och kulturell mångfald är något som på många sätt berikar samhället och när människor flyr för sina liv måste Sverige som rikt land ta ansvar, men våra åtaganden har sina begränsningar. I debatten om migration har dock kampen mot rasism och islamofobi, såväl som tron på medmänsklighet, alla människors lika värde och kulturell mångfald, blivit identisk med att förorda en ytterst liberal flyktinginvandring. Samma värden, tillsammans med att ”undvika att ge röst till fel krafter” har även använts som argument för varför det inte heller skulle finnas nettokostnader med flyktinghjälpsåtagandet, vilket dock inte stämmer överens med migrationsforskningen.[1]

 

Jag känner viss sympati med idén att man inte ska ställa utsatta grupper mot varandra eller tala om människor i termer av intäkter och kostnader. Detta kan ge upphov till att man förflyttar moraliskt ansvar från det gemensamma till de med svagast position i samhället och som följd skapar ett kallare samhällspolitiskt klimat. Men politik är att ställa grupper mot varandra och handlar om svåra målkonflikter som ger upphov till prioriteringar mellan olika gruppers behov. Mer pengar till vård leder till högre skatter för vissa eller mindre pengar till andra, och vice versa. Ökade resurser till de som lyckas ta sig till den svenska gränsen leder till mindre till de som är kvar i närområdet eller andra offentliga investeringar. Emellertid måste inte kostnaderna för flyktingmottagningen förstås i sig betyda att vi inte ska ha en generös flyktinginvandring: grunderna för asylpolitiken är ju snarare humanism och medmänsklighet än en fråga om ekonomisk vinning. Men den tidigare nämnda avvägningen försvinner inte av att den inte uttalas och det finns goda skäl till att veta vilka konsekvenser olika policys får, såsom stora offentligfinansiella kostnader och utanförskap. Att vänstern står ängsliga inför att ta i dessa frågor leder dessutom enbart till att de enda svar som erbjuds kommer från betydligt grumligare delar av det politiska landskapet.

 

Offentligfinansiella kostnader

Den 31 maj släppte ESO en rapport om flyktinginvandringens kostnader.  Rapportens slutsatser ligger i stort sett i linje med det konsensus som finns i forskningen och beräknar kostnaden till 74 000 kronor per flykting och år över livstiden[2]. I rapporten skriver nationalekonomen Joakim Ruist att det inte tycks vara så att mottagandet enbart är initiala investeringar som sedan leder till stora intäkter i framtiden, trots att nyanlända tenderar vara yngre vuxna och barn. Nettokostnaden beror främst på att nyanlända är överrepresenterade i låglöneyrken och dessutom har en högre arbetslöshet, vilket leder till mindre skatteintäkter. Att vi kan utnyttja mottagandet för att lösa yrkesbrist i exempelvis sjukvård i och med vår åldrande befolkning är med detta som bakgrund svårt att använda som argument för en generös flyktinginvandring, då mottagandet snarare lett till ökade påfrestningar för välfärdsstaten.

 

I en kommentar slår även Robert Östling bort de anklagelser om stora dynamiska effekter som Arena Idé-knutna Sandro Scocco gett i en Aftonbladet-ledare. Scocco menar att Ruist inte räknat med kostnaderna för att ”hans ”rest-Sverige” utan invandrare skulle sakna en stor del av undersköterskorna, kockarna, taxichaufförerna och personal i alla andra arbeten där utrikes födda är överrepresenterade”. Hans argument är emellertid grundat i ett implicit antagande om att den svenska ekonomin även utan en omfattande flyktinginvandring sedan 1980 hade sett likadan ut. Dock hade efterfrågan på exempelvis offentliga tjänster antagligen varit klart lägre, såväl som arbetsmarknaden annorlunda. Man måste här förstå att det både kan vara så att den svenska ekonomin skulle kollapsa utan alla utrikes födda i vård, omsorg och andra branscher, samtidigt som flyktinginvandringen är en kostnad.

 

Sociala aspekter

Magdalena Andersson lyfte även fram en annan aspekt av ett ohållbart mottagande i en DN-intervju nyligen, nämligen att antalet barn som växer upp i fattigdom ökar. Alice Bah Kuhnke kallade utspelet ”ovärdigt”, men påståendet får uppbackning av data: en fjärdedel av utrikes födda barn växer upp i hem med låg ekonomisk standard, medan samma siffra är enbart 7% bland inrikes födda, enligt SCB:s kartläggning av relativ fattigdom.[3] Andersson menade att Sverige inte ska ta emot fler än vi klarar av, då vi inte vill ha kraftigt ökande klyftor och utanförskap. Att ”klara av” i denna kontext kan ses i ljuset av att socialdemokrater strävar efter ett samhälle där alla barns framtida livschanser är desamma.

 

Det är dock inte bara en fråga om att ”höja skatten” eller ”ta integrationen på allvar” för att kunna få ett generöst flyktingmottagande av tidigare nivåer att fungera. Dels finns det en avtagande effekt av att väsentligt höja skatten, då en alltför hög nivå kommer leda till sjunkande intäkter. Men framförallt är det ytterst svårt och tar lång tid att skapa sammanhållning, bygga helt nya bostadsområden och utveckla humankapital. Även om de som flyr och får ett mottagande i Sverige får det bättre riskerar de efterföljande dåliga uppväxtförhållandena att föda sociala problem och kriminalitet i utsatta områden, där ökande samhällsklyftor leder till utanförskap.[4] Därtill är ett vänsterperspektiv som ofta förbises att dessa effekter inte jämt fördelade, då det i synnerhet är de som redan har det sämst som drabbas av de negativa konsekvenserna. Detta har bland annat diskuterats i ett välformulerat inlägg av Marika Åsbrink.

 

I samma inlägg skriver hon även:

 

De målkonflikter som följer med migrationen är oerhört svåra. De kommer inte att försvinna utan av allt att döma bara bli viktigare. De kan inte lösas semantiskt, slagordsmässigt eller genom att vara elak på Twitter. Ingen av oss har som sagt valt detta som centralt tema för den samtida politiken, men det förtar inte att vi måste ha vettiga svar.

 

Sveriges roll som ett jämlikt land i en extremt ojämlik värld ger upphov till målkonflikter mellan en jämlik välfärdsstat och internationell solidaritet. Man får således välja. Om vi tar emot väsentligt många fler människor än dagens nivåer riskerar det få konsekvenser i form av en lägre levnadsstandard, ökande samhällsklyftor och utanförskap, såväl som begränsning av möjlighet till offentliga investeringar och att hjälpa i närområdet. Alternativt får man göra omprioriteringar från tidigare flyktingpolitik. Vilket av detta man väljer kommer bero på ideologiska skiljelinjer och värderingar. I denna fråga har Socialdemokraterna valt det senare, men det är inget parti som uttryckligen tycks ha valt det första. Att denna målkonflikt skulle finnas är emellertid något som sällan erkänns: den viftas istället bort med att flyktinginvandring är en ekonomisk vinst eller att det är ovärdigt att nämna dess negativa konsekvenser. Det har dock inte hindrat attacker om populism och att det socialdemokratiska partiet förlorat sitt hjärta. Kvarstår gör den oerhört svåra frågan till vem egentligen solidariteten i den svenska vänstern och socialdemokratin ligger.

 

[1] Ekberg, Jan (2009). Invandringen och de offentliga finanserna. Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2009:3. Stockholm: Fritzes

Ekberg, Jan (2011). ”Will future immigration to Sweden make it easier to finance the welfare system?”. European Journal of Population, 27(1), 103-124.

Ruist, Joakim (2015). ”The fiscal cost of refugee immigration: The example of Sweden”. Population and Development Review, 41(4), 567-581.

Aldén, Lina & Hammarstedt, Mats (2016). Flyktinginvandring. Sysselsättning, förvärvsinkomster och offentliga finanser. Rapport till Finanspolitiska Rådet 2016/1. Stockholm: Finanspolitiska rådet.

[2] Denna beräkning är gjord med ett antagande av samma integrationstakt som historiskt skett, grundat i att rapporten också fastslår att integrationstakten historiskt varit relativ konstant. Detta trots stora fluktuationer i antal asylsökande mellan år, vilket antyder att politiska åtgärder haft begränsad effekt. Rapporten lyfter även fram stora variationer i kostnader då exempelvis flyktingar från forna Jugoslavien, Etiopien och Eritrea klarar sig väsentligt bättre än de från Somalia och Irak. Siffran 74 000 är den genomsnittliga kostnaden för varje år under en livstid i landet. Första åren är kostnaderna ännu högre, varpå de sedan minskar och blir små nettobidrag, det vill säga staten får in mer än den ger ut under vissa år. Därefter går det över till nettokostnader efter pensionsålder. Totalt sett är dock förlusterna under vissa större än vinsterna under andra, vilket ger en total förlust om 74 000 varje år i genomsnitt. I budgeten resulterar detta i en omfördelning via de offentliga finanserna varje år med 41,5 miljarder kronor, men prognosen för 2018 motsvarar 55 – 60 miljarder kronor.

[3] ”Låg ekonomisk standard” definieras av SCB som hushåll med en inkomst som är lägre än 60% av medianinkomsten. https://www.scb.se/hitta-statistik/artiklar/2017/Vanligare-med-lag-ekonomisk-standard-bland-utrikes-fodda/

[4] https://www.svt.se/nyheter/svtforum/polisrapport-antalet-utsatta-omraden-okar
https://ekonomistas.se/2017/02/07/svart-och-vitt-om-invandringens-konsekvenser/
https://fof.se/tidning/2014/8/artikel/sveriges-unika-tillit-sjunker-kan-man-lita-pa-folk

Flera studier visar att bristande social tillit är korrelerat med såväl ökad ojämlikhet som segregation.

Ojämlikhet och social tillit: Gould, Eric D och Alexander Hijzen. Growing apart, losing trust? The impact of inequality on social capital. IMF Working Paper, 2016.  https://www.imf.org/external/pubs/ft/wp/2016/wp16176.pdf (Hämtad 2018-06-08)

Det är segregation, inte mångfald, som sänker social tillit: Uslaner, Eric M. Trust, diversity and segregation in the United States and the United Kingdom. Comparative Sociology 10 (2011) 221-247 http://www.gvptsites.umd.edu/uslaner/uslanercomparativesociology.pdf (Hämtad 2018-06-08)

 

Foto: SVT – Hämtad från https://www.dn.se/kultur-noje/forskaren-efter-tystnadsrekord-i-aktuellt-public-service-soker-konflikt-dar-ingen-finns/

Dela