Vad händer när värnskatten avskaffas?

Vad händer när värnskatten avskaffas?

Foto: https://www.flickr.com/photos/68751915@N05/6355404323

Att avskaffandet av värnskatten sannolikt är självfinansierat är varken “trickle-down”- eller “voodoo”-ekonomi, men det innebär oavsett kostnader och ökad ojämlikhet. En god idé vore därför att växla den avskaffade värnskatten mot höjda kapitalskatter.

 

Nästa år avskaffas värnskatten som en konsekvens av höstens budgetförhandlingar och Januariavtalet. Skatten drar årligen in omkring 5 miljarder till statskassan från höginkomsttagare genom att den del av månadslönen som överstiger 59 000 kr beskattats med genomsnittlig skattesats om 57 procent istället för 52 procent. På så sätt har alltså de “sista” 10 000 kronorna för den som tjänar 69 000 kr beskattats särskilt hårt.

 

Att ta bort denna skatt har många nationalekonomer under längre tid ansett sannolikt kan öka, eller i alla fall inte märkbart påverka, de totala skatteintäkterna. Vänsterut skanderas det att ståndpunkten skulle vara “trickle-down economics”, “hittepå” eller “voodoo-ekonomi”, medan högern tycks lika inlevelsefullt skrika att sänkta skattesatser är en kuckelimuck-medicin för det mesta. Sanningen ligger dock närmare mitten, och även en självfinansierad skattesänkning innebär skattebortfall. 

 

Beskattning påverkar beteende 

Säg att staten vill maximera skatteintäkterna för all pizza som säljs i Sverige. Om det inte finns någon skatt på försäljning av pizza kommer förstås skatteintäkterna vara noll. En mindre uppenbar observation är att om skatten ligger på 100 procent skulle sannolikt ingen vilja sälja pizza, då det vore omöjligt att livnära sig på en sådan verksamhet. I bägge fallen skulle skatteintäkterna från pizzaskatten uppgå till noll. Det betyder att vi vill hitta en viss optimal skattesats som gör att folk vill sälja pizza, samtidigt som det ger tillräckligt höga skatteintäkter. 

 

Samma logik gäller också arbete och arbetsutbud. Till exempel, om skatten på arbete uppgick till 100 procent, hur många skulle vara villiga att arbeta 40-timmarsveckor? Antagligen väldigt få. För att titta närmare på exemplet: säg att du vid en 90-procentig skatt skulle vara villig att jobba 10h för 100 kr i timmen. Staten skulle då få in totalt 900 kr. Om du istället vid en 80-procentig skatt skulle vara villig att jobba 20h skulle staten istället få in 1600 kr. Resultatet blir därigenom ökade skatteintäkter genom sänkt skattesats. 

 

Detta är idén som brukar kallas för Lafferkurvan. Eftersom skattesatser vid både 0 och 100 procent ger 0 kr i skatteintäkter följer det logiskt att det måste finnas en optimal nivå av beskattning där skatteintäkter maximeras. Det är dock svårt att veta var en stat, kommun eller region befinner sig på kurvan. Många vänsterekonomer viftar med bakgrund av mätproblemen och högerdebattörers lättvindiga användning av kurvan ofta bort idén som påhitt. Men relationen som kurvan skissar upp mellan skattesats och skatteintäkt följer helt enkelt sunt förnuft ifall vi tror att människor agerar efter materialistiska incitament.

Foto: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Laffer_Curve.png

Människor är mer känsliga för marginalskatter på högre nivåer

 

“Samtidigt minskade Anders Borgs skattesänkningar skatteintäkterna kraftigt, varför skulle inte avskaffandet av värnskatten göra det?” Förklaringen till denna fråga kommer ifrån att skatters effekt på antalet arbetade timmar skiljer sig åt beroende på vilka inkomster man beskattar och med vilken skattesats. Om du redan har ett heltidsarbete och ska ta ett beslut om att jobba extra eller gå en särskild vidareutbildning kommer det spelar det stor roll om du får behålla 50 eller endast 20 procent av den potentiella löneökningen. Detta har även stöd i forskningen —  inkomsttagares arbetsutbud är särskilt känsligt för toppmarginalskatter.

 

Värnskattens avskaffande kostar

Ett vanligt missförstånd är dock att höginkomsttagare direkt kommer att välja att arbeta mer i och med värnskattens avskaffande. Men sanningen är att fenomenet tar längre tid och betyder att höginkomsttagare inte kommer arbeta mer förrän om några år. Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet uppskattar att värnskatten troligtvis är självfinansierad inom en tidsperiod om 10 år. Denna tröghet kommer att kosta samhället i form av förlorade skatteintäkter. I grafen nedan ser vi det bortfall som uppstår de år som höginkomsttagare åtnjuter skattesänkningen, utan att arbeta fler timmar.

 

En annan potentiell kostnad kan tillkomma från att självfinansieringsgraden blir lägre än förväntat. Finansdepartementet betonar att hur stor ökningen av arbetstimmar faktiskt blir är osäker, eftersom vi inte kan fastställa hur människor kommer reagera på skattesänkningen. Till exempel visar ny forskning att människor oftast ser till sin genomsnittliga skatt, snarare än sin marginella, när de tar beslut om hur mycket de vill arbeta. Exempelvis kan en viss höginkomsttagare ha en marginalskatt på sin sista intjänade krona om 57 procent, men en genomsnittlig skatt på hela sin inkomst om ungefär 40 procent, i och med skattesystemets progressiva utformning. Om individer tar beslut kring hur mycket hen vill arbeta vid nästa lönesamtal efter sin genomsnittliga skattesats kommer ett avskaffande av värnskatten få en mindre effekt än vad som uppskattats — sänkningen är 5 procentenheter stor på marginalen, men mindre på människors genomsnittliga skattesats.

 

Ökande klyftor kräver reformer

Utöver de direkta kostnaderna kan kritik riktas mot att avskaffandet av värnskatten mekaniskt ökar ojämlikheten i Sverige, vilken redan ökat kraftigt de senaste 20 åren. Detta har dock inte berott på större skillnader i arbetsinkomster, utan att kapitalinkomster ökat i toppskiktet, samtidigt som socialförsäkringar urholkats

 

Reformer är behövda för att möta detta. En viktig åtgärd är att ändra dagens 3:12- regler för beskattning av fåmansbolag. Idag sker en omfattande inkomstomvandling av att höginkomsttagare skapar bolag för att kunna ta ut sin lön som gynnsamt beskattad kapitalvinst. Med sociala avgifter inräknat kan de idag sänka skatten på sin sista intjänade krona från 71 procent till 36 procent. En mer enhetlig beskattning av kapitalvinster kan minska incitamenten till sådan skatteplanering. Därtill har fastighetsägare sett stora värdeökningar på sina tillgångar. En progressiv beskattning av fastigheter, gärna kombinerat med skatt på stora arv och gåvor, vore ett träffsäkert sätt att beskatta de riktigt topprika på.

 

Men oavsett om man är skeptisk till exakt hur en skattesänkning kommer slå eller vad man bör göra för andra förändringar framöver gör det inte Lafferkurvan till en påhitt-modell eller någon “matematisk abstraktionsmodell” – varje skatt måste var för sig kunna bedömas på sina meriter för att avgöra hur den slår mot statskassan.

Dela