”Strukturell rasism”: ett begrepp utan policyrelevans?

”Strukturell rasism”: ett begrepp utan policyrelevans?

Bild: Mike Shaheen. Hämtad från https://commons.wikimedia.org/wiki/File:George_Floyd_Miami_Protest,_June_7,_2020_17.jpg

Perspektiv på antirasism: Del 1 av 3

I den antirasistiska debatten tolkas ofta skillnader i utfall som bevis på att diskriminering förekommer, vilket inte nödvändigtvis stämmer. Exempelvis förklaras diskrepanser på svenska arbetsmarknaden av skillnader i färdigheter snarare än diskriminering. Problemet löses inte av att peka på “strukturell diskriminering” som förklaring, då faktumet att nästan allt kan innefattas i begreppet gör det svårt att översätta problembeskrivningen till lösningsförslag. 

 

Rasism är ett av de svåraste samtalsämnena på den offentliga arenan. Få erfarenheter kan jämföras med att få sitt människovärde förnekat och sin livsglädje dränerad på det sätt som när man utsätts för rasism. Därtill blir diskussionen svårare då många viktiga begrepp ofta är vagt definierade. Vad innebär egentligen ”diskriminering” och vad menas med att rasismen är ”strukturell” eller ”institutionell”? 

 

Utan en tydlig begreppsapparat blir det svårt att utvärdera förklaringar till skillnader i utfall och lösningsförslag som läggs fram. Varför är det dubbelt så vanligt att svarta amerikaner dödas av polis i förhållande till sin befolkningsstorlek? Varför är afrosvenskars löner i genomsnitt lägre än övriga befolkningens? 

 

Det är viktigt att den antirasistiska rörelsen nu lyfts upp på agendan och att fler personers berättelser om den rasism de möts av blir hörda. Att många i Sverige känner sig illa behandlade av arbetsgivare, misstänkliggjorda på grund av sin hudfärg eller rasprofilerade av svenska poliser är förkastligt. Det vi argumenterar för i dessa texter är att vi antirasister samtidigt behöver göra en noggrann analys av vad som orsakar exempelvis skillnader i arbetsmarknadsutfall mellan grupper och att detta kan vara faktorer som är helt orelaterade till rasistiska föreställningar eller diskriminering, vilket spelar roll ifall vi vill minska sådana skillnader. 

 

För de som strävar efter jämlikhet i allmänhet, och för oss socialdemokrater i synnerhet, är det närmast en plikt att lyfta välgrundade förklaringar som utmynnar i effektiv policy som kan lösa de samhällsproblem vi ser. 

 

Vi har här på bloggen skrivit tre texter om teori och forskning kopplat till den antirasistiska rörelsen. Temat genom alla texter är att det är viktigt att förstå orsakerna till att vi ser skillnader i utfall mellan grupper för att kunna göra något åt dem:

 

  1. I denna första text börjar vi med att visa hur en idealistisk förklaringsmodell kan leda till ganska uddlös policy. Därefter definierar vi de relevanta begreppen taste discrimination, statistisk diskriminering, implicit bias och institutionell/strukturell diskriminering. Vi lyfter sist fram riskerna med att använda institutionell diskriminering som förklaringsmodell för skillnader i utfall mellan grupper. Vi betonar framförallt att den i praktiken ofta blir innehållslös, även om den i teorin kan vara kraftfull.
  2. I den andra texten diskuterar vi polisvåld i USA och diskuterar hur policyförslag som ”#defundthepolice”, som tar avstamp i en förklaringsmodell av skillnader i utfall som bygger på institutionell/strukturell diskriminering, riskerar att leda till högre kriminalitet och ökad skada i såväl liv som egendom i de områden som polisen lämnar.
  3. I den tredje texten pekar vi ut vad vi ser som tveksamma slutsatser i en flitigt delad rapport om afrosvenskars situation på arbetsmarknaden i allmänhet och den förvånande slutsatsen att utbildning skulle vara en nackdel för afrosvenskar i synnerhet. Vi diskuterar då hur policyförslag för att åtgärda skillnader i arbetsmarknadsutfall i Sverige som bygger på samma förklaringsmodell av skillnader i utfall sannolikt inte kommer förbättra afrosvenskars situation.

 

Den idealistiska förklaringsmodellen av skillnader mellan grupper

 

Vi börjar med att visa hur en idealistisk förklaringsmodell av skillnader i utfall kan leda till ganska uddlös policy. Med idealistisk menar vi här en förklaringsmodell som bygger på att rasistiska föreställningar i folks huvuden är den direkta orsaken till skillnader i samhälleliga utfall som exempelvis inkomst, sysselsättning och liknande. Om man tror att skillnader i utfall mellan svarta och vita personer beror på att folk, på grund av rasistiska föreställningar, diskriminerar svarta personer blir slutsatsen att skillnader i utfall (såsom inkomst eller sysselsättning) skulle försvinna om de rasistiska föreställningarna försvann.

 

Idealreformen skulle helt enkelt vara en knapp som raderar alla rasistiska föreställningar. Eftersom vi tyvärr saknar en sådan knapp tar sig detta i uttryck i hårda sociala sanktioner mot den som ertappas bära på ”rasismens virus”. ”Cancel culture” och bekämpandet av ”mikroagressioner” blir på så vis en ganska naturlig följd. Som ett motgift mot detta virus brukar man även förespråka olika former av ”mångfaldsträning” och hårdare diskrimineringslagstiftning. 

 

Om orsakerna till de diskrepanser vi ser snarare beror på annat än rasistiska fördomar kommer dessa insatser inte nödvändigtvis lösa problemen. Visserligen vet vi exempelvis från studier att personer med “utländskt klingande” namn har svårare att få en arbetsintervju än andra med identiska CV:n i Sverige, men regeringens Långtidsutredning från 2015 drar slutsatsen att det inte “finns några signifikanta skillnader mellan utrikes och inrikes födda när det gäller att ha ett arbete, om hänsyn tas till nivån på färdigheterna”. Detta betyder inte att personer med identiska CV:n inte blir diskriminerade. En mer sannolik tolkning är att effekten av skillnader i färdigheter är så mycket större än diskrimineringen att det senare förlorar förklaringsvärde för inkomstskillnader på samhällsnivå. Som utredaren själv skriver:

 

“Men om faktorer som exempelvis etnisk diskriminering eller brist på kontaktnät skulle vara ett allvarligt hinder för gruppen utrikes föddas möjligheter att få arbete på den svenska arbetsmarknaden som helhet borde signifikanta skillnader i arbetsmarknadsutfall mellan inrikes och utrikes födda, och kanske också mellan olika grupper av utrikes födda, ha kvarstått även efter kontroll för färdighetsnivå.”

 

Därför lär inte satsningar på att göra arbetsgivare mindre rasistiska eller bestraffa dem hårdare med diskrimineringslagstiftning ha speciellt stor effekt. Att skillnader i andelen sysselsatta beror på andra faktorer än diskriminering utesluter på intet sätt att rasism existerar. Båda dessa påståenden kan vara sanna samtidigt. Inte heller gör det skillnaderna i utfall mer acceptabla, men för att minska ojämlikheten måste vi först förstå de underliggande orsakerna till den. 

 

Rasism påstås ofta vara “strukturell”

 

Den idealistiska förklaringsmodellen ovan handlar alltså om att ändra människors föreställningar och värderingar. Men de flesta inom vänstern är ense om att rasism inte får ”förminskas […] till en värdering” utan att den är ”strukturell” eller ”institutionell”.

 

I artikeln Sociological Perspectives on Racial Discrimination definieras institutionell diskriminering tillsammans med tre andra typer av diskriminering:

  1.  “taste discrimination”, att en person medvetet diskriminerar, byggt på att man medvetet ogillar folk från vissa grupper.
  2. implicit bias”, att en person omedvetet diskriminerar, byggt på omedvetna fördomar om vissa grupper, eller 
  3. statistisk diskriminering, att man i avsaknad av information på individnivå diskriminerar personer från en viss grupp baserat på statistiskt korrekt information på gruppnivå. Exempelvis kan man diskriminera mot korta när man väljer ut ett basketlag, trots att den bästa personen i klassen kanske egentligen är kort, för att i avsaknad på den informationen måste man gissa vem i klassen som är bäst. Ett annat exempel är att polisen kan statistiskt diskriminera mot grupper som är överrepresenterade i brott, vilket kan bli självuppfyllande, där statistisk diskriminering leder till ännu mer överrepresentation, som leder till mer statistisk diskriminering.
  4. institutionell diskriminering, att lagar, regler och normer kan vara diskriminerande, snarare än enskilda individer.

 

Som exempel på institutionell diskriminering pekar de på när organisationer anställer personer efter rekommendationer från nuvarande anställda. Om de nuvarande anställda rekommenderar personer ur sina egna bekantskapskretsar och dessa bekantskapskretsar framförallt består av personer med samma bakgrund som de själva så kommer organisationen ”indirekt” sortera bort människor med annan bakgrund – även om ingen individ diskriminerar. 

 

Ytterligare exempel är att använda kötid för att avgöra vem som får plats på populära friskolor, regleringar på hyresmarknaden och delar av lagen om anställningsskydd, då dessa regler riskerar få den oavsiktliga konsekvensen att i någon mening ”missgynna” utrikes födda.  Intentionen bakom reglerna behöver alltså inte vara att diskriminera – i ovannämnda exempel är ju avsikterna närmast egalitära. Inte heller behöver reglerna göra explicita referenser till ras eller etnicitet för att det ska räknas som institutionell diskriminering. 

 

Problem med begreppet “strukturell rasism”

 

Risken med institutionell rasism som förklaringsmodell ligger i att definitionen av en “institution” kan göras så bred att förklaringen blir meningslös. Varför har svarta amerikaner lägre inkomster än vita amerikaner? Institutionell rasism. Varför är svarta personer överrepresenterade bland de som dödas av polis? Institutionell rasism. Varför är afrosvenskars löner lägre än resten av befolkningen? Samma svar där.

 

I bred bemärkelse är arbetsmarknaden, polisväsendet och hela det ekonomiska systemet “institutioner”. Eftersom utrikes föddas sysselsättningsgrad är en funktion av hur svenska arbetsmarknaden fungerar och svarta amerikaners inkomst är en funktion av USA:s ekonomiska system så följer det att ”institutionell rasism” är ett korrekt svar på alla frågorna. Även om detta kan vara en sann skildring av problemet i någon mening så ger det oss få praktiska verktyg för att hitta lösningar på de samhällsproblem vi ser.

 

Det är även mycket svårt att verifiera förekomsten av eller empiriskt analysera strukturell rasism, vilket vi skrivit om på bloggen tidigare här. Detta går att se i den offentliga debatten, där strukturell rasism kan vara något man antingen “tror” eller “inte tror” på. Anspråk på att strukturell rasism existerar brukar därför ackompanjeras med anekdotiska bevis på att det finns skillnader i utfall mellan grupper, vilket i sin tur tolkas som bevis på någon typ av diskriminering. Man hamnar därför i samma fälla som de som föredrar den idealistiska förklaringsmodellen, där skillnader i utfall tolkas som diskriminering. Ett exempel på detta är hur Sveriges jämställdhetsminister Åsa Lindhagen, som också ansvarar för arbete mot diskriminering och segregation, resonerar här.

 

Lindhagens förslag för att komma till bukt med den “strukturella rasism[en]” liknar de förslag som företrädare för den idealistiska förklaringsmodellen lägger fram – “det finns bara en väg framåt och det är nolltolerans mot rasism”. Huruvida denna nolltolerans mot rasism skulle komma åt skillnader i löner mellan afrosvenskar och övriga svenskar, ett exempel hon tar upp i texten som bevis på strukturell diskriminering, är dock oklart. Vi analyserar denna fråga närmare i vår tredje text, där vi istället hamnar i slutsatsen att utbildning skulle kunna vara en mer effektiv åtgärd för att minska löneskillnaderna, då diskriminering sannolikt inte förklarar dem.

 

Antirasism kräver orsaksanalys

 

Vi har i denna text pekat på problem vi ser med det narrativ som intagit förarsätet i den offentliga diskussionen om rasism, med utgångspunkt i dess oförmåga att bidra med praktiska lösningar.

 

Att engagemanget runt om i världen nu är högt för antirasism inbringar hopp för förändring. Det är vår plikt som antirasister, socialdemokrater och medmänniskor att anstränga oss för att på allvar förstå de underliggande mekanismerna som leder till orättvisor för att på så sätt ha en chans att förändra samhället till det bättre.

 

Magnus Irie, forskarstuderande i finansiell ekonomi vid London School of Economics

Nils Lager, nationalekonom och matematikstudent, arbetar med skolvalsfrågor

Dela