DN återgav idag en blänkare från SCB där man proklamerar ”Fler utvandrare än på 1800-talet”. Bilden ovan, lånad från SCB, demonstrerar detta. Förvisso. Vi är också dubbelt så många, såhär ser den relativa andelen utflyttade ut:

Skillnaden är rätt stor. Vi vet sedan tidigare att bilden kan se rätt olika ut beroende på om man relaterar till kvotmått eller absoluta mått.

Under parollen ”Gender equality is smart economics” släpptes Världsbankens World Development Report (WDR) 2012 officiellt i Sverige i tisdags. Temat för årets WDR är jämställdhet och utveckling, och i måndags anordnade SEK – Socialdemokratiska Ekonomklubben ett välbesökt seminarium på Handelshögskolan i Stockholm kring rapporten. Bland deltagarna fanns Ana María Muñoz Boudet, en av rapportens författare, och Anna Brandt, exekutivdirektörn till Världsbankens styrelse.

Jämställdhet är ett centralt utvecklingsmål och ett egenvärde i sig. Men jämställdhet är också just smart ekonomi, och WDR 2012 presenterar många fall där detta är tydligt. Jag ska hålla mig kort och lyfter bara fram ett exempel, men rekommenderar den intresserade att följa länkarna nedan och läsa om fler.

Ett av de mer trögrörliga områdena kring jämställdhet är inkomst- och produktivitetsgapet mellan män och kvinnor världen över. Exempelvis tjänar en lönearbetande kvinna i Tyskland i genomsnitt bara 62 cent för varje dollar en man tjänar. Med ett enkelt exempel från jordbrukssektorn kan vi emellertid illustrera hur jämställdhetsreformer kan minska detta gap.

I Benin tjänar en jordbrukande kvinna i genomsnitt 80 cent för varje dollar som en jordbrukande man tjänar. Motsvarande siffra i Nigeria är 60 cent. Kvinnor är ofta jordbrukare – men de äger sällan den mark de brukar. I Brasilien äger kvinnor elva procent av all mark och i Kenya äger de så lite som fem procent. Att kvinnor inte äger marken de brukar försämrar deras möjligheter att ta lån och investera i sitt jordbruk, i syfte att öka produktiviteten. Exempelvis använder kvinnliga jordbrukare bra gödsel i betydligt lägre utsträckning än manliga. Detta är ett problem, bland annat då utebliven produktivitetsökning inom jordbruket är lika med missade inkomster och arbetstillfällen. En jämställdhetsreform som på ett relativt enkelt sätt kan öka produktiviteten i jordbruket är att ge kvinnor samma rätt att äga och ärva som män har. WDR 2012 menar att stärkt äganderätt för kvinnor i Burkina Faso kan öka hushållens totala jordbruksproduktion med sex procent, enbart genom omfördelning av existerande resurser. Utöver att en sådan reform skapar fler arbetstillfällen, så är stärkt ekonomisk ställning för kvinnor ofta korrelerat med bättre hälsa hos barnen (kvinnor spenderar mer pengar på mat och sjukvård än män), senare giftermål samt senare och mindre barnafödande – faktorer som i sin tur hjälper kvinnor in i arbetslivet.

Det är smart ekonomi.

Se rapporten i sin helhet eller sammandrag av den här.

Det andra sättet är att optimera skatteupplägget och finansieringsstrukturen i de köpta bolagen. På Handelshögskolan lär man sig mycket om den viktigaste grundpelaren i detta, som är helt laglig och någonting som alla företag gör i olika utsträckning – det rör sig om att vara uppfinningsrik i användningen av avdragsrätten för lån.

I korthet går det för ett företag ut på att maximera sin så kallade ”skattesköld”, vilket är den sparade skatt som följer att finansiera sin verksamhet med lån istället för eget kapital. Skatteskölden maximeras genom att man belånar sig så att räntekostnaderna är precis lika stora som vinsten annars skulle ha varit – då betalar man ingen skatt alls, och den totala besparingen är därmed skattesatsen ggr vinsten. När man i vanliga fall beräknar ett företags värde, antar man att man kommer äga det i all framtid – därmed blir det totala värdet alla framtida utbetalningar delat på den ränta man kan låna till. På samma vis kan vi räkna ut värdet på skatteskölden: det är helt enkelt alla framtida skattebesparingar, delat på låneräntan. Detta är samma sak som de totala lånen gånger aktuell skattesats:

Kriterierna för att kunna maximera dessa intäkter är för investeraren två. Det första är att man måste kunna förutsäga ganska väl hur stor vinsten de påföljande åren kommer bli – helt enkelt för att ”gissa rätt” med lånen och få en vinst så nära noll som möjligt när räntorna har betalts. Om vinsterna varierar mycket medför hög belåning en risk som måste tas med i beräkningen, som syns vid ”bancrupcy costs” i titelbilden. Det andra kriteriet är att företaget också måste uppvisa stabila vinster just nu och inte i framtiden. Detta då att minska ner vinsterna till det egna kapitalet är vad skatteskölden bygger på – en anledning till att framtidsföretag som förväntas växa mycket sällan är lika högt belånade.

Typen av företag där detta är väl uppfyllt och som därmed tillåter en hög belåningsgrad – och påföljande skattebesparingar, är de som verkar i mogna branscher med långa tidshorisonter, exempelvis industriföretag. Och vid det här laget har läsaren givetvis räknat ut en annan stor grupp företag där kassaflödena är stora, punktliga och förutsägbara.

Socialdemokraternas partiledare har genom åren blivit alltmer kortvariga.

Faktum är att om rådande mycket tydliga trend håller i sig så borde nästa partiledare avgå 6 veckor innan han/hon är vald.

R2=0.82

(Tack till Erik Scheller som ligger bakom analysen)

Daniel Gilbert, lyckoforskare på Harvard, har släppt boken Stumbling upon happiness där han listar 8 sätt som vi kan använda våra pengar på för att göra oss lyckligare.

1. Köp mer upplevelser än varor

2. Spenderadina pengar på andra

3. Köp många små nöjen istället för ett stort

4. Undvik tilläggsförsäkringar och förlängda garantier

5. Fördröj konsumtion

6. Tänk dig in i hur ditt köp påverkar dig i framtiden

7. Jämför inte för mycket när du handlar

8. Var uppmärksam på andras lycka

Barking up the wrong tree erbjuder en bra överblick över Gilberts slutsatser.

Herman Cain urskiljer sig genom att endast vilja sänka skatten för den högsta inkomstkvintilen, det vill säga den femtedel av befolkningen som tjänar över 119.546 dollar (ca 818.000 kr). Newt Gingrich däremot vill ge skattesänkningar åt alla, 1a kvintilen får i genomsnitt 63 dollar om året i skattesänkningar medan 5e kvintilen får 28681 dollar, en nätt skillnad på 196.000 kronor om året.

Mitt Romney framstår som återhållsam i jämförelse med övriga herrar republikanska presidentkandidater men även han vill utöka inkomstskillnaderna i USA rejält. Drygt 48.000 kronor i årliga skattesänkningar skiljer det mellan den högsta och den lägsta inkomstkvintilen i hans förslag. Totalt vill Romney göra skattesänkningar på 600 miljarder dollar. Hans skatteplan beräknas vid eventuell realisering 2015 utöka budgetunderskottet med 180 miljarder dollar.

Ser man på den högsta procenten av inkomsttagare i USA så får de enligt dessa planer mellan 560.000 -2.3 miljoner kronor i skattesänkningar, för den högsta 0,1 procenten toppar Gingrich skattesänkarligan med drygt 12 miljoner i årliga skattesänkningar.

Alla dessa siffror är beräknade genom jämförelser med dagens skatter som är tillfälligt sänkta enligt Bush Tax Cuts. Om man jämför med skattenivåerna utan denna tillfälliga skattesänkning blir skillnaderna betydligt större. En bra illustration över skillnaderna kan man se i de här diagrammen.

Följande diagram visar årliga inkomstförändringar i dollar med de föreslagna skatteplanerna. Kvintilerna är baserade på inkomstdistributionen för hela befolkningen och innehåller lika stor andel av befolkningen. Den första kvintilen är personer som tjänar upp till 19.342 dollar om året, andra kvintilgränsen är upp till 39.862 dollar, tredje 69.074 dollar, fjärde 119.546 dollar och den femte kvintilen är alla som tjänar mer än det.

Det här är ett stort problem för partiet men än viktigare än partiets upp- och nedgångar är ändå samhällsproblemen, politiken och medborgarnas åsikter och värderingar.

Precis innan jul släppte SCB sin rapport ”Åttapartivalet 2010” där ett antal trender sammanfattas. Jag har bara lyckats ögna igenom rapportens 112 sidor men några intressanta analyser han jag snappa upp.

Den första är att det i valet 2010 var fler än någonsin som definierade sig som höger.

Även om en vänsteridentitet hos väljarna säkert hjälper socialdemokraterna till regeringsmakten så ser vi att det inte alls är den som är nyckeln. 1985, 1998 vann S valen utan någon vänsterdominans liksom att man förlorade valen 1976 och 1979 trots den dåvarande starka vänsteridentifikationen hos väljarkollektivet. 1982, 1998 och 2002 var det dessutom i det närmaste jämnt skägg mellan de som identifierade sig som vänster respektive höger och Socialdemokraterna gick vinnande ur även dessa val. Socialdemokraterna, i den svenska kontexten, är ett mittenparti och har i stor grad väljare som inte placerar sig till höger eller vänster men denna grupp har minskat under en lång period.

Men trots att fler än någonsin identifierar sig som höger så tyder folks åsikter om vissa sakfrågor snarare på motsatsen. Tyvärr har man bara gjort upprepade undersökningar med samma formuleringar i vissa sakfrågor under de senaste två valen men resultatet är ändå intressant. I allmänhet har det inte hänt så mycket med sympatierna för de förslag/sakfrågor man undersökt men i de fem frågor där åsikterna förändrats mest (mer än 5%) så är förändringen i en socialdemokratisk riktning.

Mer analys krävs för att förstå vad som ligger bakom. Kanse har Moderaternas bedyrande om deras stöd för de svenska välfärdsmodellerna bidragit till att minska kritiken mot välfärdssystemen. Kanske har väljarnas högeridentitet sin grund i förtroende för de individer som representerar högern. Det här får tiden utvisa.

Så även om opinionen talar emot Socialdemokraterna så talar den inte nödvändigtvis emot socialdemokratin. Vad vi sett under 2011 är att de samhällsproblem som socialdemokratin adresserar finns kvar och växer. Ojämlikheten har ökat, arbetslösheten är kvar på beklämmande höga nivåer, Carema-skandalerna har visat på den gemensamma välfärdens fördelar och rådande finanskriser får nog de flesta att bli mer skeptiska mot den Laissez-faire-hållning som politikerna (såväl det Socialdemokraterna som Borgarna) haft mot finansmarknaderna.

Trots Socialdemokraternas vinglande så tycker jag att det ser ut som att socialdemokratins värderingar och problemformulering går stärkt in i 2012.

När vi nu ser tillbaka på 2011 är det dock omöjligt att lämna frågeställningarna helt oberörda när vi nu går in i 2012 och den framtid av fördjupad kris som där väntar.

Vad man måste förstå är att Euroområdet på många sätt fungerar som ett antal länder med fasta växelkurser mellan varandra och en stor del av den problematik vi idag ser kan förstås ur ljuset av den kritik som tidigare lyftes fram mot de fasta växelkurssystemen vi haft under 1900-talet.

Om Liran, D-marken och Francen hade funnits kvar med fasta växelkurser till varandra hade det på många sätt haft samma effekt som när man nu ersatte de nationella valutorna med en enda gemensam. Länder med fasta växelkurser kan inte ensidigt styra sin egen ränta (räntan måste sättas så att man attraherar/stöter bort kapitalflödena in och ut ur landet så att valutans värde håller sig kvar på den nivå man bestämt sig för) på samma sätt som att de enskilda Euroländerna idag inte ensidigt kan styra sina räntenivåer. I system med fasta växelkurser finns också ett stort problem ifall löne-/prisutvecklingen skiljer sig kraftigt mellan länderna. Om lönerna ökar mycket i relation till arbetskraftens produktivitet i ett land medan de är konstanta/minskar i ett annat så reflekterar lönerna inte arbetskraftens relativa produktivitet mellan länderna. Milton Friedman tog upp det som en mycket rimlig kritik av de fasta växelkurssystemen tidigare under efterkrigstiden då han jämförde flexibla växelkurser med vinter-/sommartid (nyligen refererat av Paul Krugman på hans blogg).

”Argumentet för flexibla valutakurser är, konstigt nog, närmast identiskt med argumentet för sommar-/vintertid. Är det inte absurt att vi ställer om klockan på sommaren när exakt samma resultat kan uppnås genom att varje individ förändrar sina vanor? Allt som krävs är att alla bestämmer sig för att komma till kontoret en timme tidigare, äta lunch en timme tidigare etc. Men uppenbarligen är det mycket lättare att ställa om klockan som styr alla, snarare än att låta varje individ ensidigt förändra sitt förhållningssätt till klockan. Situationen är exakt densamma på valutamarknaden. Det är långt mycket lättare att låta ett pris ändra sig, nämligen valutapriset, än att luta sig mot förändringar i den mångfald av priser som tillsammans utgör den interna prisstrukturen”

[egen översättning]

Milton Friedman – The Case for Flexible Exchange Rates (1953)

Om man har en obalans mellan två länder med konstanta växelkurser mot varandra måste minst det ena landet förhandla om alla sina avtal, d.v.s. varje telefonräkning, varje hyra, varje löneavtal för att nå den balans där de relativa priserna/lönenivåerna mellan länderna speglar arbetskraftens produktivitet. Detta är precis vad Lettland har gjort för att kunna behålla Latens fasta växelkurs mot Euron. Det är otroligt komplext, dyrt och smärtsamt vilket Letterna nog är de första att vittna om. Friedmans poäng var helt enkelt att det i så fall är lättare att ha flexibla valutakurser som själva kan anpassa sig.

Ett av många stora problem i Euroområdet som t.ex. Otmar Issing (tidigare chefsekonom på ECB) lyfter fram är att de tyska lönerna har utvecklats för långsamt i förhållande till den produktivitetsutveckling landet har sett medan de ökat snabbare i Sydeuropa. På så sätt har Tyskland på många sätt skyfflat över sin arbetslöshet på andra länder, främst i syd. I ett system med flexibla valutakurser hade valutakurserna hade anpassat sig till varandra och D-marken stärkts men i det fasta växelkursområdet som Eurozonen utgör är detta ett potentiellt jätteproblem.

Den stora skillnaden mellan Euroområdet och ett vanligt system med fasta växelkurser rör egentligen svårigheten att frigöra sig från den rådande nivån för valutakursen. När Sveriges fasta kronkurs föll krävdes bara ett beslut från riksbanken att låta växelkursen flyta genom att sluta försvara den. Beslutet fattades över natt och på många sätt märkte de flesta svenskar inte vad som hände. Att bryta dagens fasta växelkursen mellan Tyskland och t.ex. Grekland är däremot en praktisk mardröm. Hur går det i praktiken till att överge en valuta? Hur snabbt kan man i praktiken få upp en ny kontantbas? Hur skyddar man sig mot kapitalflykt i övergången? Med förväntningarna om en svag Drachmer kommer med största säkerhet alla greker flytta sina tillgångar ur landet och placera dem på utländska banker i Euro i väntan på valutabytet. Detta ser vi redan då grekiska investerare har blivit en ny stark grupp på Stockholmsbörsen där ca 13 % (!) av det utländska ägandet idag är grekiskt.

På lång sikt finns därför bara ett sätt att få Eurosamarbetet att fungera. Skattenivåer samt löne- och prisbildningar måste i större utsträckning koordineras på Europeisk nivå istället för nationell.

Lösningen är alltså lika dålig som den är politisk omöjlig. Det enda alternativ som kvarstår är att flera (kanske de flesta) länder måste överge Euron. Den stora frågan är egentligen bara hur det ska gå till rent praktiskt. Osäkerheten är stor.

En sak är i alla fall säkert. Och det är den stora tacksamhetsskuld jag känner till alla ni som med mycket små medel arbetade ideellt i Nej till EMU-kampanjen och alla ni som visade på mer insikt än jag själv genom att rösta nej.

Utan er hade vi vakat in 2012 med en ännu större klump i magen än vad jag redan har.

Julafton är över och de flesta av oss har öppnat sina julklappar. Även om de flesta har fått något de uppskattar och är det nog många som sitter här och undrar om man någonsin kommer använda det där sängbordet för bärbara datorer, den där spikmattan eller den där bakmaskinen man fick av sitt syskonbarn. Alla dessa enskilda obrukade presenter kan faktiskt på aggregerad nivå vara ett reellt samhällsproblem.

Enligt nationalekonomisk standardteori innebär julen ett gigantiskt slöseri då mottagarna av de presenter som köps oftast har en lägre betalningsvilja för varan än vad den faktiskt kostar. Något förenklat kan man ju säga att saker vi tycker är värda sitt pris har vi ju redan köpt själva och är problemet att vi inte har råd med varan i fråga så hade vi ju föredragit att få kontanter motsvarande varans pris istället.

En glädjedödare som påpekat detta är Joel Waldfogel i sin artikel om julhandelns skadeverkningar från 1993. Waldfogel menar i sin bok Scroogenomics (omskriven av the Economist här och Bloomberg här) där han försökt kvantifiera värdeförstörelsen att gapet mellan priset och mottagarnas värdering av presenterna i genomsnitt motsvarar ca 18 % av julklapparnas pris.

Julhandeln i Sverige 2011 prognostiserades landa på 65 miljarder kr (här ingår dock även julmaten) så för Sverige rör det sig alltså om flera miljarder kronor som Waldfogel anser vara bortslösade.

Men som vanligt har den nationalekonomiska standardteorin klara brister när det gäller att fånga den komplexa mänskliga natur som julklapparna manifesterar (vilket Jonas Vlachos på Ekonomistas har skrivit lite om här). Att ge en julklapp är ju något mer än att genomföra ett inköp åt någon annan, det handlar om signalering av sin omtanke, en personlig tillfredsställelse hos givaren och i vissa fall kan det till och med vara så att givaren har ett informationsövertag som gör att man kan identifiera presenter som mottagaren inte ens vet finns (t.ex. om man bor i Stockholm och ska hem till sin släkt i Värmland).

Hur som helst kan det finnas goda skäl att tänka över sina julklappsinköp både en och två gånger och kanske ska vi vara glada om julhandeln inte skulle nå upp till de astronomiska summor de väntas göra.

Waldfogel påminner också om något viktigt som inte verkar helt självklart för alla, nämligen att det är en riktigt korkad idé att köpa skit för att hålla (h)julen snurrande.